"Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den, när morgonen gryr." Ps 46: 6.

DEN vacklar icke" — vilken inspirerande försäkran. Är det möjligt, att vi, som så lätt bli förvirrade, kunna nå en plats, där intet förmår störa eller beröva oss vår ro? Ja, detta är möjligt. Aposteln Paulus kände till den. Då han var på väg till Jerusalem, där han visste, att bojor och bedrövelser väntade honom, kunde han triumferande säga: "Intet av allt detta förmår störa mig" (eng, övers.) Allt i Pauli liv och erfarenhet, som kunde "skakas", hade de genomgångna lidandena frälst honom ifrån, och han ansåg sitt liv och allt, som var förbundet därmed, icke längre vara av något värde. Vilja vi blott låta Gud ha sin väg med oss, skola vi nå samma ställning. Varken förtretligheterna, de små dagliga motgångarna eller de stora, tunga prövningarna skola då kunna taga från oss den frid, som övergår allt förstånd och som är tillförsäkrad dem som lärt sig att allenast vila i Gud.

''Den som vinner seger honom skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det"" Ätt bliva fast som en pelare i Guds hus är målet och för att vinna detta låt oss med glädje uthärda allt det som nu kommer oss att bäva! Då Gud får råda i ett rike eller i en stad, gör Han dem fasta likt Sions berg, som icke vacklar. Då Gud är medelpunkten i ett människoliv, är därinne i hjärtat en djup, stilla frid, som världen varken kan taga eller giva. Den är där oberoende av nöd och vågors dån. Men intet under om hjärtat i varje fara skälver som ett löv för vinden, då Gud icke längre är i själen och sinnet, i stället för att vara upptaget av Honom, behärskas av världsliga ting. — Ärkebiskop Leighton.

"De som förtrösta på Herren, de likna Sions berg, som icke vacklar, utan förbliver evinnerligen." Ps 125: 1.

"I Hans närhet finns en plats av stillhet
där ej världens larm och oro kan oss nå,
där var själ vilar trygg uti Hans omsorg,
och där frid utav Hans egen frid vi få."