"De skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom en klädnad." Hebr 1: 11.

O HURU många ensliga härdar det finnes! Den ensamma, som sitter där vid härden, med den tomma platsen bredvid sig, har svårt att tillbakahålla tårarna, som vilja tränga sig fram. Man känner sig så övergiven. Dock alldeles invid står den Osynlige, men av en eller annan orsak är Hans närvaro ej verklig. Det är en välsignelse att kunna fatta den, men få äro de som göro det. Det står i samband med en massa yttre ting: sinnesstämningar och känslor, hälsa och väderleksförhållanden. Regnet, den täta dimman där utanför, sömnlösheten och den svidande smärtan inverka på sinnet och synas göra det omöjligt att förnimma Hans närvaro. Men det finns något, som är förmer och som förbliver, något, som är oberoende av dessa yttre villkor: att tro på Hans osynliga närvaro, så underbar, lugnande, lindrande och värmande. Tro att Mästaren själv är här, att Han står vid din sida. Hans närvaro är en verklighet. Att uppleva den skall hjälpa dig att förstå den, ehuru den är oberoende av alla yttre förnimmelser. Den innebär oändligt mycket mer: verkligheten är hos dig, icke ett ting, ett faktum eller ett påstående. En person är närvarande, en varmhjärtad Vän, den allsmäktige Herren. Detta är en sanning, som kan skänka glädje åt varje sörjande hjärta, oberoende av vad som framkallat tårarna och vid vilken källa din tårpil än är planterad. — S. D. Gordon.

"Jag har en vän, ja, en underbar vän.
Ack, vart skulle jag väl gå?
Om jag ej ägde min Frälsare god,
vad vore väl livet då?
Breder sig mörker över min färd,
fruktar jag stormarnas brus,
om mitt öga blott möter min Frälsares blick,
förvandlas mitt mörker i ljus!."