"Bliven stilla och besinnen, att jag är Gud!" Ps 46: 11.

FINNS det någon ton i kören lika verkningsfull som pausen! Finns det något ord i hela Psaltaren mer vältaligt än detta enda ord: Sela (paus)? Finns det någonting mer överväldigande och allvarsmättat än den tystnad som föregår stormens utbrott eller det sällsamma lugn, vilket förebådar någon omvälvning i naturen? Finns det något som så kan gripa våra hjärtan som stillheten.

Den människa, som vill upphöra att leva för sig själv, får erfara "Guds frid, som övergår allt förstånd", "en stillhet och förtröstan", som är källan till all styrka, en ljuv frid, som intet kan rubba, en djup vila, som världen varken kan giva eller taga. I hjärtats fördolda finns en fridens plats, varest Gud bor. Om vi blott vilja det, få vi träda in där och förnimma Hans stilla, milda röst, sedan vi bjudit alla andra röster tystna.

Det finns på varje hjul, också på det som snabbast rullar kring sin axel, ett ställe i mitten, där ingen rörelse förekommer. På samma sätt borde det i det rastlösaste liv finnas en plats, där vi äro ensamma med Gud, i Hans eviga stillhet. Det finns blott en väg att lära känna Gud. "Bliven stilla och besinnen." "Herren, är i sitt heliga tempel. Hela jorden, vare stilla inför honom."

Kärleksfulle Fader, stundom ha vi vandrat under en stjärnlös himmel, som höljt oss i mörker. Vi trodde, att varken måne eller stjärnor mer skulle lysa, och att vi aldrig skulle få se solen gå upp. Det dystra mörkret låg liksom evighetstungt över oss. Och ur mörkret talade ingen hugsvalande stämma för att hela vårt förkrossade hjärta. Vi hade med glädje hälsat ett starkt dån, som gjort slut på den plågsamma stillheten i natten, vilken ruvade över oss.

Men Din röst, den eviga kärlekens milda viskning, talade till våra förkrossade och blödande hjärtan ljuvligare än vinden, då den blåser genom eolsharpan. Det var Din "stilla, milda röst", som talade till oss. Vi lyssnade och vi hörde. Vi skådade och sågo Ditt ansikte stråla av kärlekens ljus. Och då vi hörde Din röst och sågo Ditt ansikte, fingo vi nytt liv, liksom vissnade blommor vederkvickas efter sommarregnet.

"I min andes fördoldaste djup smyger fram
en så underbar, skön melodi,
som en försmak av himlens osägliga ro,
när all jordlivets strid är förbi.

O, jag vilar så säll i Guds ljuvliga frid,
vilar stilla i Jesu förvar.
Ingen fara mig når varken dag eller natt,
i Hans kärlek min trygghet jag har."