Översatt till svenska av Angela Ander.

Innan jag och Laura kom i kontakt med John Torell, levde vi i vad som skulle kunna kallas avgudadyrkan. Vi lyssnade på rockmusik och tittade på dåliga tv program och filmer. Det hände också att vi tog ett extra glas vin och blev surriga. Det var roligt.
 
Vi visste inte hur detta påverkade oss andligt eftersom vi var andligt tomma. Vi såg på de hemskaste filmerna vi kunde hitta och försökte få andliga kickar. När filmerna inte längre kunde fylla det gap av tomhet som fanns inom oss, slutade det med att vi sökte efter andra alternativ.
 
Vi hamnade på fel väg och såg en dokumentär på Netflix som heter "Zeitgeist". Denna film tog upp några intressanta frågor till skillnad mot den mainstream propaganda som vi var vana vid. Detta ledde oss in i New Age svängen och vi började att ifrågasätta Jesus existens. Sedan stötte vi på David Icke och hans reptilteori men då började röda flaggor att poppa upp i våra medvetanden.
 
New Age idéerna har inslag av religion samt antyder att det finns en utomjordisk räddare och att Paladierna kommer för att evangelisera oss. Jag var nyfiken men det gav mig en subtil eftersmak av bedrägeri eftersom man undviker bibeln och den sanning som finns däri. Vi kom nästan till den punkt då vi var beredda att kasta bort våra biblar, när den Helige Ande gav oss en sista varning.
 
Min fru och jag började att höra tankar och röster i våra huvuden som inte kom från oss själva. Dessa tankar var mordiska, våldsamma och rent ondskefulla. Vi gick så fort vi kunde tillbaka till bibeln och bad Jesus att förlåta oss och ångrade oss för att vi hade tvivlat. Jag lade ner David Icke och lyssnade istället på en radioshow på Blog Talk Radio som kallades Hagmann and Hagmann Report.
 
En av gästerna nämnde Shannon Davis på Omega Man Radio. Vi började att leta runt där och lyssnade på arkiverat material. Vi fann att hans program fokuserade på befrielse genom Kristus. Vi var fascinerade och lyssnade på ett par av de befrielser som gästpastorerna i programmet höll och började med Ivory Hopkins, John Kyle och Jim Croft bland andra.
 
När vi hörde pastor John ge en lektion om förbannelser i bibeln och relevansen av det gamla testamentet, visste vi att det var något som inte hade hört förut. Laura hade en zonterapi och akupunktur rörelse och hon skrev till en massa pastorer för att få råd. John Torell var den enda som gav respons och talade om att sådana kunskaper baserar sig på det ockulta.
 
Vi stängde ner rörelsen nästa dag och tittade aldrig tillbaka igen. Vi hade beställt några olika böcker om befrielse och i det stora hela var de likadana allihop. Pastor Johns bok "Christian Dynamics Course 1" var totalt annorlunda. Den erbjöd en mer genomgripande introduktion till kristen tro och den dynamik som finns i förbannelserna och i slaveriet.
 
När vi studerade och läste igenom boken lärde vi oss hur man skall bryta förbannelser och avlägsna den demoniska grunden som gör att människor kan bli förtryckta. På ett ärligt sätt fullbordade vi en djupstudie av boken samtidigt som pastor John svarade på de frågor som dök upp allteftersom. När vi gick igenom denna process så städade vi också ut alla ockulta föremål från vårt hus. Det var lite svårt eftersom vi fick lära oss att vanliga saker som till exempel enkla dekorationer kan öppna upp för demoner till att börja förtrycka människor.
 
Vi var ekonomiskt utblottade men bestämde oss ändå för att vi skulle åka och träffa pastor John personligen. Det var en lång flygresa och vi lyckades få rabatt på ett rum i ett lokalt "bed and breakfast." Det verkade som om Gud ville att vi skulle åka.
 
Jag kan titta tillbaka på min barndom som var välsignad. Det fanns två kärleksfulla föräldrar som jobbade hårt och sörjde för mig och min syster. Jag måste säga att jag inte var självmedveten som barn och inte heller har varit det som vuxen. Jag kände mig som en passagerare som tittade ut genom ett fönster samtidigt som saker och ting uppenbarades runt omkring mig.
 
När man går igenom en befrielseprocess är minnet fokuserat på alla trauman i livet, från början till nutid. Dessa trauman skadar inte bara vår fysiska kropp utan ger också ärr i den djupaste delen av vår själ. När dessa trauman blev kännbara var min naturliga instinkt att begrava dem och gå vidare.
 
Min familj kunde aldrig identifiera känslor. Om det var något du måste göra så gjorde du det. Det spelade ingen roll om jag som barn kände mig ängslig eller rädd. Hur man än mådde så var det inget man visade utåt. Gå vidare och gör vad som behöver göras var nästan som ett motto.
 
Detta ledde till att jag begravde mina känslor och till att jag skapade ett alter ego, ett offentligt och ett privat själv. I det offentliga var jag självsäker. Jag klättrade i berg, utmanade havet genom att segla men privat var jag rädd och osäker. När jag blev äldre så kolliderade dessa två personligheter. Jag kan skratta åt det nu när jag skriver ner det men jag var en enda röra på insidan som barn. Jag kände inte att jag passade in bland dom andra barnen och det slutade med att jag lekte med mig själv eller med min syster.
 
När jag tittar tillbaka på min barndom så var det en rolig och hälsosam barndom för det mesta. De flesta misstag jag gjorde var i mina föräldrars ögon ekonomiska. De talade alltid om hur mycket det kostade dem om något gick sönder. Jag minns att jag hade en fjärrstyrd helikopter och varje gång jag kraschade den kunde jag höra hur mycket det skulle kosta att laga den. Jag har trots allt glada minnen av de korta flygningarna och reparationerna efter de många krascherna.
 
Jag lärde mig mekaniken på en helikopter och hur jag skulle diagnostisera problem utan hjälp. Det var tråkigt att rädslan för att krascha den så att det skulle kosta pengar, kom i vägen och gjorde mig rädd för att flyga den. Jag gick i sjätte klass och visade en klasskompis en ninja som kastade stjärnor på en skolbuss och han talade om för läraren att jag hotade honom med det. Jag blev avstängd i en vecka.
 
Hans föräldrar var advokater och min far var rasande när han kom ner till mig där jag hade ett modellplan uppställt. Han anklagade mig direkt och plötsligt var bordet borta efter att det kastats åt sidan med innehåll som spreds ut. Han stod ansikte mot ansikte med mig och tog tag i kragen på min tröja och skrek "Vad tänkte du på? Dom skulle kunna stämma oss och ta allt. Allt som vi har hade kunnat försvinna".
 
Sedan stormade han iväg och vi talade aldrig mer om det igen. Jag vet att jag gjorde fel men det var så här mina föräldrar tog tag i problem. De befann sig under ytan och plötsligt så kokade det bara över. Detta illustrerar att det spelar ingen roll hur mycket vi älskar våra barn, dom kommer att ta emot våra ord på ett annorlunda sätt än när de blev sagda. Perspektiv är allt. Mitt perspektiv var avvisande, rädsla och jag kände att jag var ett misstag.
 
Det tidigaste traumat jag kan minnas var när man talade om för mig att jag hade pyloric stenosis som spädbarn. Denna sjukdom krävde akut kirurgi när jag bara var några veckor gammal. Jag har också ett minne av att ha blivit skrämd av en spindel. Det fanns också andra trauman som jag inte minns men som jag senare fick reda på. Jag blev biten av en schafer hund i ansiktet som liten parvel och det ledde till att jag blev körd till akuten. En massa sköterskor och min pappa höll mig när de sydde ihop mitt ansikte.
 
När jag var fyra år vaknade jag vettskrämd av att något osynligt ramlade ner från sängen bredvid mig. Jag borstade bort det och gick tillbaka för att sova. Efter detta hade jag perioder som jag bara kan beskriva som tidsförvanskning. Plötsligt började mitt huvud att rusa och det kändes som om tiden rörde sig väldigt fort och virvlade runt mig som något flytande.
 
Jag brukade bli stillastående som paralyserad. Detta fick mig att känna mig oberörbar och som om jag var utom kontroll, oförmögen att relatera till lekkamrater. Kunde de erfara detta också? Jag hade ingen aning. Detta pågick ungefär till mitten av min skoltid. Jag minns en dag efter den sista episoden att jag tänkte att nu har det inte hänt på ett tag och sen hände det aldrig mer.
 
En dag cyklade jag över till en kompis hus och cykelkedjan hoppade av. Jag trampade ganska ordentligt och kraschade på gatan. Jag minns att jag kom på fötter och försökte att fastställa graden av förstörelse på min cykel. En bil stannade och jag kan minnas blickarna i deras ansikten. Blod hade indränkt framsidan av min tröja. De hämtade mina föräldrar och jag fick en tur till akuten igen. Jag minns att jag blev sydd och att jag klarade av att sitta still. Men i mitt huvud skrek det och jag kunde inte sluta skaka. Det kändes som om jag frös.
 
Så fort stygnen hade läkt tog mina mamma med mig för behandling med laserkirurgi för att försöka minimera ärrbildnigen. Jag var tvungen att sitta still och fick uthärda vad som kändes som hundra bistick i ansiktet för någon minut. Jag minns att jag talade om för min mamma att det gjorde ont men vi fortsatte med det.
 
Mina föräldrar öppnade en lampaffär när jag var runt 13 år. De hade från början en annan familj som var med och investerade i den och under den tiden tillbringade våra familjer en hel del tid tillsammans. Denna familj hade en son som hette Jason. De hade just flyttat från Kalifornien och han verkade äldre. Jag tyckte att han var cool eftersom han körde skrotbilar.
 
Han blev som en slags förebild för mig. En kväll slutade det med att Jason sov över. Jag hade byggt ett fort med hjälp av en filt och några kuddar och kravlade in där med mitt Nintendo Gameboy. Men han förstörde det och började att sexuellt stimulera mig. Jag motsatte mig och sa att det han gjorde var fel. Han hade mig under någon typ av förtrollning och jag minns att jag var maktlös och inte kunde hindra honom från att våldta mig. Han fick mig att göra alla sorts grejer och jag krympte ihop mer och mer inom mig själv.
 
När jag vaknade upp nästa morgon så minns jag att jag kände äckel och hånlog mot honom. Jag var förändrad och han visste det. Han fnissade åt mig på vägen ut. Jag vet inte hur men något var drastiskt annorlunda efter det. Min själ var trasig och jag kunde känna det. Efter denna händelsen blev jag tillbakadragen och misstänksam och utvecklade en konstig vana att plocka av skinnet från mina fötter och mina nagelband och äta det. Jag slutade att stympa mina fötter kort därefter men nagelbandspillandet fortsatte i åratal.
 
Detta var också då jag började utveckla psoriasis med ett extremt fjällande vilket gjorde mig orolig i mellanstadiet. Jag hade få vänner vid den här tiden och tillbringade mycket tid ensam i skogen. Jag ville vara där jag kände mig tryggast med det vilda livet, växter eller vid datorn där jag spelade spel.
 
Jag pratade nyligen med min syster om det. Hon talade om för mig hur jag försökte att tala om det som hade hänt med min pappa. Han vägrade att acceptera det och talade om för henne att han inte trodde på det och att jag bara var ute efter uppmärksamhet. Detta trauma var uppenbarligen lika förödande som något annat eftersom jag höll det utanför mig själv.
 
Jag hade det till en början lätt för mig i skolan. Jag lärde mig att läsa tidigt och var en duktig student fram tills trauman inträffade i mitt liv vilket ledde till att betygen började att rasa. Jag blev förbittrad på skolan när jag tacklade av socialt, blev dålig på att plugga och sämre i sport. Jag kan inte minnas att mina föräldrar hjälpte mig med mina studier. Det ledde till att jag blev ännu mer förbittrad på skolan eftersom jag inte fick lära mig hur man blir framgångsrik med sina studier. Det var därför ironiskt att jag blev beroende av det skrivna ordet. Jag läste allt som jag kom över. Flingpaket, skönlitterära böcker, schampo flaskor i duschen etcetera. Detta var något jag kunde göra utan att ställa till oreda.
 
En sommar innan vi skulle åka och campa minns jag att min familj talade om hur benig jag var. Detta var verkligen smärtsamt eftersom jag kände mig avvisad. När jag gick i nionde klass var mitt hår alltid i ögonen. Min mamma tog med mig för att klippa mig över en helg och fick frisören till att permanenta min lugg. Följande måndag kände jag mig förödmjukad när en främling kom fram och frågade om jag hade permanentat mig. Om jag hade kunnat kravla hem i ett dike vid sidan av vägen så hade jag gjort det.
 
Detta ökade det berg av oro som jag släpade runt på. Jag tror att det var vid denna tiden som jag började att onanera, på grund av att jag ville uppnå känslomässig avslappning, och blev beroende. Det var skamfyllt men jag kände att så länge som ingen visste om det, var det okey. Detta höll jag på med genom mitt första äktenskap.
 
På grund av att jag kände mig socialt och akademiskt avvisad blev jag en ivrig bergsklättrare och vindsurfare. Jag blev framstående i dessa sporter eftersom jag bara behövde lita på mig själv. Jag kände ingen oro när jag ägnade mig åt mina intressen men jag kände Satans närvaro under min sista klättring vid Seneca berget i West Virginia. Jag kom till toppen och där var en utbuktning som jag var tvungen att komma över. Tänk dig att klättra på en sluttning med 300 meter fri luft under dig.
 
Jag skulle precis till att runda hörnet och frös av fruktan. Jag hade inget att vara rädd för men mina händer ville inte röra sig. Dom började svettas och det kändes som fett på stenen. Detta orsakade mig mer fruktan och jag var nära på att få en panikattack på toppen av berget. Våran guide var tvungen att tala mig upp för berget, hand för hand, fot för fot. Attacken visade mig att även något jag kände mig säker på, hade en svaghet. Det var ingen andlig källa som jag kunde lita på.
 
Jag upplevde några avvisanden från tjejer och kompisar i allmänhet. Efter några förödmjukelser kom det till den punkten att jag fick panikattacker när jag var bland människor. Jag blev alldeles svettig och mitt huvud snurrade. Det enda jag kunde göra för att återhämta mig var att komma bort från situationen.
 
När jag började i högstadiet gjorde jag vad många traumatiserade och avvisade tonåringar, som inte har en andlig källa från biblen gör, jag vände mig till droger. Jag började röka cigaretter och det var knappast förvånande att mina föräldrar inte gillade det men de gav mig heller inga bestraffningar i försök att få mig att sluta.
 
Det ledde till att jag började med tuggtobak, hasch, svampar och kokain. Jag bestämde mig slutligen för att hasch och svampar fick bli mina favoriter. Det verkade mest naturligt. Mitt motto var skrivet på undersidan av min keps "om du inte lyckas, ta avstånd från världen och rök lite gräs."
 
Jag stal från mina föräldrar för att kunna ägna mig åt den accelererande vanan. Jag hade en nyckel till lampaffären och till kassaapparaten. Jag brukade gå in på kvällen och ta tjugo eller fyrtio dollar varje gång. Jag hade ingen aning om de ekonomiska följderna eller att min mamma skyddade mig.
 
Det diskuterades inte förrän år senare och även då fick jag bara en mening från min far när jag frågade varför de hade stängt och flyttat till ett annat område. "Vi stängde för att någon hade nyckeln till kassaapparaten" sa han. Vad konsekvenserna av mitt agerande blev slog mig inte förrän år senare när allt var sagt och gjort.
 
Min familj var dysfunktionell när det handlade om känslor. Vi talade aldrig om känslor och inte heller identifierades roten av ett problem som någon erfor. Vi begravde känslorna och gick vidare. Jag tror att vi intalade oss att vi var offer för omständigheterna. Verkligheten var den att Satan hade en hel besättning som arbetade övertid med oss.
 
Jag upplevde att mina föräldrar hade behov av framgång och socialt erkännande så mycket att de ignorerade en del av de problem som min syster och jag kämpade för att klara av. Jag hade en kort konversation om sex med min far och allt han sa var att jag inte skulle se lustfyllt på min mamma och syster. Även fast jag aldrig haft tankar på det sa jag okey.
 
Vi talade aldrig om droger och andra saker som jag hade blivit utsatt för. Ingen talade om för mig att tv program och filmer inte var verklighet. Min mamma försökte att ta mig och min syster med till kyrkan när vi var unga men min pappa vägrade att gå. Jag hade ingen andlig ledare att följa i hemmet som ett exempel.
 
När jag var gammal nog motsatte jag mig att gå med till kyrkan och mamma lät mig stanna hemma. Jag läste bibeln och gick på ungdomsmöten när jag blev äldre. Detta gav mig en chans att stanna ute sent en vanlig vardag och röka cigaretter. Det är inte realistiskt att tro att jag kan dölja alla mina trauman här i vittnesbördet. Eftersom dessa ändlösa trauman och synder finns i mitt undermedvetna kommer tankarna alltid att finnas i mitt huvud. Tankar som jag vet inte är mina egna. Jag visste att de inte var mina egna eftersom jag så fort jag mottagit dem frågade mig själv, varför tänker jag detta?
 
Detta var självmordstankar, tankar om att skada eller döda andra människor. Tankar på att stjäla. Tankar på att vandalisera. Jag hade dessa fantasier i mitt huvud. Jag befann mig så mycket i dessa fantasier och att vända mig till videospel var lika naturligt som att andas förutom att jag kunde interagera och fatta beslut som hade ett verkligt inflytande.
 
Jag var lättdistraherad och kunde knappt läsa något vid denna tiden. Jag kunde vara mitt i en mening när något i berättelsen började att spela upp sig i huvudet. Jag brukade ignorera detta och fortsätta läsa men visste inte vad jag just hade läst. Jag var tvungen att läsa allt igen och det brukade ta timmar att läsa igenom några få sidor och verkligen komma ihåg vad jag hade läst. Detta fortsatte om jag inte läste en verklighetsberättelse.
 
Sedan utvecklade sig fantasin innan mina ögon var tillräckligt utvecklade. Jag tror också att detta påverkade min konstanta lust till kvinnor. Jag kunde inte hjälpa att jag stirrade på kvinnor varje gång de kom i närheten. Detta skadade allvarligt mitt första äktenskap. Jag ville inte ha något med min fru att göra sexuellt eftersom hon hade avvisat mig. Vårt äktenskap förstördes av det och det blev skillsmassa.
 
Saker och ting blev annorlunda efter att jag hade träffat Laura. Hon älskade mig och gav mig den ömhet jag alltid har behövt för att bli en man. Jag höll på med onani efter vår New Age period och vände sedan tillbaka till Kristus. Jag skämdes och var trött på den rituella process det hade blivit. Det hade blivit ett liv i sig och jag såg det för vad det var - synd.
 
Detta var faktiskt det första steget i att vända om från synden som helhet. Trots allt hade jag de lustfyllda ögonen offentligt. Jag kunde inte hjälpa att jag tittade på främmande kvinnor även fast jag inte ville ha något med dem att göra. Jag förstod inte att det var demonerna i dessa kvinnor som var lystna och ville ha mig. Jag spelade dem rakt i händerna genom att titta.
 
Detta var fortfarande en utmaning efter befrielsen. Utmaningen bestod inte av att sluta titta utan att förstå att jag måste klara av att titta på min omgivning. Jag kunde inte fungera om jag måste vända om varje gång jag såg en kvinna. Jag lärde mig med hjälp av pastor John att jag hade blivit lurad att tänka att jag hade syndat när jag inte hade gjort något genom att bara se.
 
Det var inte jag som klädde av dessa kvinnor och därför behövde jag inte acceptera ett framträdande. Faktum är att jag tillrättavisade demonerna när jag såg en kvinna full av lust. Ironiskt är att några av dessa kvinnor satte på sig dessa utmanande kläder för att sedan bli förlägna och börja skyla sig. De kände sig obekväma när en man gav dem uppmärksamhet och stirrade. Det var som om den heliga Ande hade talat till dem och de lyssnade. De är i lika mycket slaveri som jag själv en gång var.
 
Min befrielse startade med en djupintervju om mitt förflutna samt familjehistoria och en lista med trauman från mitt liv. Sedan hade jag en lista med kända själsbindningar. All denna information sammanställdes till ett befrielsedokument och det tog cirka 4-5 timmar.
 
Nästa session bestod av att gå igenom individuella förbannelser och be Gud om förlåtelse. Jag ångrade och avsade mig sådant som jag sysslat med och som inte är bra. Sedan bad jag Gud att hela de trauman som fanns i min själ och bad att de dåliga själsbindningarna som jag hade till andra människor skulle brytas och att själsupplösningen skulle återställas. Allt detta gjordes i Jesus mäktiga namn.
 
Sedan var det dags att förlåta alla som har skadat mig, inklusive mig själv, och be Gud att förlåta mig för all den skada jag har gjort andra människor. Den sista delen handlade om att kasta ut demoner. Jag tillbringade tid i tyst bön då de verbalt kastades ut och sändes i fängelse i Jesus heliga namn.
 
Det var två andra personer närvarande när befrielsen gjordes av ett team. När processen pågick hade jag några intressanta tankar som dök upp i huvudet samtidigt som demonerna kämpade. De försökte att lura mig till att klandra Jesus och det enda jag kunde göra var att be och erkänna att jag älskar honom. Be om att bli förlåten.
 
Jag hade en hånande demon i mig som fick mig att skratta högt några gånger och att le som en förryckt galning. Detta gjorde mig upprörd och jag hade ingen kontroll över det. Jag ångrade mig så starkt jag bara kunde sedan var det plötsligt borta. Pastor John och hans fru Aina tillsammans med min fru, bad sedan Gud att välsigna mig och att jag skulle bli fylld med den helige Ande. När de sedan lämnade mig för att jag skulle få reflektera och be tyst i några minuter, lade jag märke till hur tyst det var. Det var inget bakgrundsljud i mitt huvud.
 
Det fanns inga tankar som inte tillhörde mig. Jag kunde inte förstå det och leendet i mitt ansikte gick från det ena till det andra örat. Jag hade en gång blivit lärd att det är omöjligt att inte ha någon tanke, att det är omöjligt att inte tänka på något. Nu vet jag varför.
 
Laura och jag upptäckte hur klara våra ögon hade blivit. De fullkomligt lyste. Jag blev döpt i vatten följande dag. Jag känner den helige Ande starkt nu när jag ber. Det känns så underbart. Jag vill göra allt jag kan i framtiden för att undvika synd och behålla min befrielse.
 
Vi har tagit bort alla världsliga influenser i våra liv. Vi har ingen världslig musik och ser bara på dokumentärer på tv/film. Jag läser inte världsliga böcker längre och vi försöker att hålla alla Guds bud. Den här sista delen är den sanna vägen om man vill vara kvar i befrielsen.
 
Första eller andra dagen efter min befrielse kändes det konstigt eftersom jag såg på världen med nya ögon. Dimman hade försvunnit. Jag är så tacksam att Shannon Davis gjorde det möjligt för oss att komma i kontakt med pastor John. Jag ber att alla andra skall få samma hjälp och uppnå frihet från förtryck genom Jesus Kristus.

"Och Jesus vände i Andens kraft tillbaka till Galiléen; och ryktet om honom gick ut i hela den kringliggande trakten. Och han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla. Så kom han till Nasaret, där han var uppfödd. Och på sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan; och där stod han upp till att föreläsa. Då räckte man åt honom profeten Esaias bok; och när han öppnade boken, fick han se det ställe där det stod skrivet:
 
Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har sänt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren. Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då begynte han tala och sade till dem: Idag är detta skriftens ord fullbordat inför edra öron." (Luk 4: 14-21)