Jag satt en gång vid en väns sjukbädd. Min vän led av en svår, obotlig sjukdom. Han ställde en fråga till mig: "Varför måste jag lida så här länge? Varför tar inte Herren bort mig nu redan? Mitt liv har ju inte längre någon betydelse." Det är till hjälp för den obotligt sjuke att helt och hållet se sitt liv i evighetens ljus och att i sina lidanden se den skola, i vilken han mognar för evigheten. Ungefär detta sade jag till min sjuke vän. Men denna tanke behöver inte vara till uppmuntran och tröst endast för de obotligt sjuka. Vi bör alla få del av den.

När vi sålunda lär oss att betrakta prövotiderna i evighetsbelysning, får vårt lidande ett sådant innehåll, att det hjälper oss att bära vår börda på ett jämnare och lugnare sätt än förut. Detta jordeliv är bara en länk i den utvecklingens långa kedja, som sträcker sig från evighet till evighet. Här är allt bara på sitt begynnelsestadium. Också kristenlivet. Först där brister det ut i full blomning.

Därför måste vi betrakta vårt liv ur ett vidare perspektiv. Vi lever inte vårt liv bara för detta livet, utan vi lever vårt liv för evighetslivet. Enligt Guds Ord är vårt livs tyngdpunkt i evigheten. Med denna syn för ögonen kan vi ställa våra lidanden i evighetsbelysning, och det gör dem stund för stund lättare att bära.

Herre, lyft min blick att skåda långt in i evigheten, så att jag inte mäter besvärligheterna i detta livet bara med jordisk måttstock utan lär mig att använda evighetsmått. Mycket, som nu syns stort och svårt, krymper då ihop och blir mycket mindre. Och sådana ting, som för många är bagateller, får de rätta evighetsproportionerna.