"Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt och svävar upp ovanför sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog honom och bar honom på sina fjädrar. Herren allena ledsagade honom, och ingen främmande gud jämte honom." 5 Mos 32: 11-12.

VÅR allsmäktige Fader älskar att leda de späda ungarna, som äro i Hans vård, ända fram till bråddjupets rand, ja till och med kasta dem ut i rymden, så att de upptäcka sin dittills okända förmåga att flyga. Skulle de under försöket bli utsatta för en oväntad fara, är Han beredd att flyga under dem och bära dem uppåt på sina starka vingar. Då Gud för sina barn in i stora svårigheter, kunna de alltid räkna med, att Han även befriar dem därur.

"Då Gud lägger en börda på dig, håller Han sin egen arm under den."

Där växer en liten oansenlig och förkrymt planta i skuggan av den stora eken. Den lilla plantan uppskattar skuggan, som täcker den, och värderar högt det vilsamma lugn, som den förnäma vännen erbjuder. Men det finns en välsignelse i beredskap för den lilla plantan.

En dag kommer en vedhuggare och fäller eken med sin vassa yxa. Plantan gråter och ropar: "Mitt skydd är borta, varje omild vind kommer att blåsa på mig, och varje storm skall försöka rycka upp mig med rötterna!"

"Nej, nej", säger blommans ängel, "nu skall solen nå dig, nu skall regnskuren rikligare än förr falla på dig, nu skall din förkrympta stjälk växa upp i skönhet och dina blommor, som aldrig kunde ha utvecklats till fulländning, skola nu le i solskenet och människorna skola säga: 'Huru har icke denna planta vuxit! Huru underbart vacker har den ej blivit genom att det avlägsnades, som beskuggade den och var dess glädje.' "