"Ja, jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre." Fil 3: 8.

NU är den glada årstid, då sädesfälten stå mogna och då skördemännens muntra sånger ljuda, medan säden bärgas in. Jag vill lyssna till fältets predikan. Det har ett högtidligt ord till mig. Du måste dö för att leva. Du måste vägra att rådfråga dig med din egen bekvämlighet och trevnad. Du måste bli korsfäst, inte endast då det gäller de önskningar och vanor, som äro syndiga, utan också i fråga om många, som verka oskyldiga och goda. Om du vill rädda andra, kan du inte rädda dig själv. Om du vill bära mycken frukt, måste du begravas i mörker och ensamhet.

Modet sviker mig, medan jag lyssnar. Men då Jesus begär det, vill jag säga till mig själv, att min största ära består i att bli delaktig i Hans lidanden. Med Honom är jag i det bästa sällskap. Må jag säga till mig själv, att allt avser att göra mig till ett kärl brukligt för Honom. Hans eget Golgata har blomstrat och burit frukt; så skall även mitt göra. Rikedom ur smärtan, liv ur döden — är icke detta rikets lag?
Kalla vi det att dö, då knoppen slår ut i blom?

Den själ, som har valt att gå korsets väg,
av Gud bereds till åkerteg.
Det gäller eviga livet hinna.
Blott genom död kan hon livet vinna.
Och vill hon vetet skall bära frukt,
hon måste först känna dödens lukt.

Den tunga prövning är Herrens plog,
som har till inskrift: "Min nåd är nog."
I djupets inre Han fåror plöjer
och grus och stenar Han undanröjer,
att ädla sädet, Guds eget ord,
må sjunka djupt i hjärtejord.

Det korn, som sänktes i jorden ner,
i mörka djupet ej ljuset ser.
Och dödens vinter det genomtränger,
dock solens värme till kornet tränger:
och när dess hölje har börjat dö,
då bildas stängeln med "Livets frö".

Den brodd som växer i Guds behag,
den blir ej frukt på en enda dag.
Men Gud åt axet dess växtkraft giver,
om blott det troget och ödmjukt bliver
och tager mot ifrån Herren allt —
så bär det sexti- ja hundrafalt.
Linnea Hofgren