"Blås genom min lustgård, låt dess vällukt (kryddor, eng övers) strömma ut." Höga V 4: 16.

NÅGRA av de kryddor, som omtalas i detta kapitel, äro alldeles enastående. Aloe var en bitter krydda, och den talar om ljuvheten i det bittra, det bittert söta med en underbart fin verkan, vilken endast den kan förstå, som prövat den. Myrra användes till att balsamera de döda, och detta talar om död från något. Det är den ljuvhet, som förlänas hjärtat, då det dött från sin egenvilja, sitt högmod och sin synd.

Ack, vilken outsäglig skönhet en del kristna äga! Det vilar över dem en prägel av mognad och renhet. Det är korsets stämpel, som vittnar om att de ha dött från något, som en gång var stolt och starkt, men som nu för evigt är lagt vid Jesu fötter. Det är den ödmjuka andens och det förkrossade hjärtats överjordiska skönhet, det är musiken, som klingar i moll och den sötma, som frosten framkallat hos den mogna frukten.

Vällukten uppstiger ur rökelsen, då den kommit i beröring med elden. Rökelsen är det brinnande stoft, som i härliga moln höjer sig från flammornas inre. Detta förtäljer om hjärtan, vilkas sötma måhända framkallats av bedrövelsens lågor, tills moln av tacksägelse och bön fylla själens allraheligaste. Mina vänner, giva vi ut hjärtats kryddor, uppstiger deras vällukt ur våra liv!

"Själv blott ett intet, intet!
Och skull det med smärta än ske,
jag lägger mig djupt i stoftet,
att världen min Jesus må se.
Själv blott ett intet, ett intet,
men Honom ske ära och pris!
Han är ju välsignelsens källa
med strömmar från paradis."