"Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig, så följe han mig." Mark 8: 34.

DET KORS som min Herre giver mig att bära, kan antaga olika gestalt. Kanske får jag nöja mig med ringa och trång verksamhetskrets, medan jag känner att det finns möjligheter inom mig för ett mera omfattande arbete. Kanske får jag år från år odla ett fält, som ej synes giva någon skörd. Eller jag känner mig måhända manad att tänka vänligt och kärleksfullt om någon, som har gjort mig orätt, tilltala honom vänligt, taga honom i försvar inför alla, dem som angripa honom och visa honom medkänsla och hjälpsamhet. Kanske måste jag bekänna min Mästare bland sådana, som ej önska bli påminda om Honom och Hans krav. Kanske måste jag röra mig bland mina medmänniskor med ett strålande glatt ansikte, medan mitt hjärta är nära att brista.

Det finns många slags kors, och vart och ett av dom är svårt och tungt. Inget av dem skulle jag av mig själv ha utvalt. Men Jesus är mig aldrig så nära, som då jag lyfter upp mitt kors och undergivet lägger det på min skuldra för att bära det med tåligt och förnöjsamt sinne. Han är hos mig för att bringa min vishet till mognad, för att fördjupa min frid, öka mitt mod och min förmåga att hjälpa andra. Det sker just genom denna erfarenhet, som är mig så smärtsam och tung, så att jag kan säga: "Jag växer under bördan." Dessa ord läste jag på ett sigill, som tillhört en skotsk presbyterian, vilken inspärrats i ett ensligt fängelse, omgivet av det brusande och snyftande havet.