"Vem är hon, som kommer hitupp från öknen, stödd på sin vän?" Höga V 8: 5.

EN PERSON bevistade ett bönemöte i Sydstaterna och fick en god lärdom genom en svarts bön. Denne bad Gud om olika välsignelser och tackade Honom för många han redan fått — alldeles såsom du och jag bruka göra. Så slutade han med dessa ovanliga ord: "O, Herre, stöd oss, ja, stöd oss på varje lutande sida!'' Har du några lutande sidor? Denne ödmjuke mans bön visar dem för oss på ett nytt sätt, men låter även den store stödjaren framträda i ett nytt ljus. Han går alltid bredvid oss, färdig att utsträcka sin mäktiga arm och stödja den svage på "varje lutande sida".

"Mitt barn, stöd dig blott helt mot mig,
och låt mig bära allt, som gör dig illa.
Jag vet din bördas tyngd — jag tillsatt den
och vägt den på min våg — var därför stilla.
Jämför då ej dess tyngd med all din hjälplöshet,
ty när jag lade den på dig, jag sade även:
'Jag nära är, och om mot mig hon endast stöder sig,
blir bördan min och icke hennes!
Så bär jag dig, mitt barn, i mina frälsararmar.
Kom, lägg då allt på skuldrorna, på vilka en gång vila
skall makten över världarna — kom, tätt till mig nu ila!
Du är ej än så nära mig, att jag dig ömt kan vårda,
att i min vila du kan bo, skyddad för stormar hårda.
Du älskar mig? Nåväl, må då allt tvivel fly från dig!
Stöd dig blott helt mot mig!"