"Herren skall fullborda sitt verk för mig." Ps 138: 8.

DET FINNS i lidandet ett gudomligt mysterium, en underbar, övernaturlig kraft, som aldrig har kunnat utgrundas av det mänskliga förnuftet. De största heliga ha lidit mest. Då den lidande själen uppnår ett tillstånd av stilla, ljuvlig bekymmerslöshet, där hon kan småle åt sitt lidande och ej ens ber Gud befria sig från detsamma, då har lidandet, fyllt sin välsignelsebringande uppgift, då har tålamodet blivit fullkomnat, då förvandlas korset till krona. Då vi hunnit detta stadium av fullkomning genom lidandet, utför den helige Ande många underbara ting i vår själ. Hela vårt väsen vilar stilla under Guds hand. Varje sinnets, viljans och hjärtats rörelse har slutligen blivit övervunnen. Evighetens lugn sänker sig över hela människan. Hon blir stilla och har blott få ord attsäga. Hon har inga frågor; hon upphör att ropa: "Varför har du övergivit mig."

Fantasien bygger inga luftslott längre. Förnuftet är kuvat och undergivet, själen väljer ej mera själv. Guds vilja bestämmer hennes val i allt. Hjärtat har vänt sig bort från alla skapade ting och dött bort från allt, så att inget kan skada, såra eller hindra henne. Förhållandena må vara hurudana som helst, själen söker endast Gud och Hans vilja och är viss om, att Han låter allt i universum, gott och ont, förflutet och närvarande, samverka till det bästa.

O, vilken välsignelse att vara helt övervunnen, att ha uppgivit sin egen styrka och visdom, sina planer och önskningar, för att förbli i den ställning, där varje atom i vårt väsen likt Galileens jord är under Jesu allsmäktiga fötter.

Det är stort att lida utan att uppgivas.

Ack, saliga lott att förkastas,
och såsom ett avskräde stå,
att duga till intet i världen
men duga för Jesus ändå!
Ack, saliga lott att besvikas
i allt, vad man hoppats uppå,
och sedan sig själv man förlorat,
få duga för Jesus ändå.

Ack, saliga lott att förlora
den kraft man förlitat sig på!
Ty se'n man ett steg ej kan taga,
man duger att bäras ändå.
Ack, saliga lott att förminskas,
bli minst ibland alla de små,
och, se'n man ett intet har blivit,
få vara hos Jesus ändå.

Ack, saliga lottat att försvarslös
och brännmärkt för domaren stå,
men sedan man tvagits i blodet
få del uti Jesus ändå!
Ty allt som är eget förbrännes,
förtäres i elden som strå,
men verket, som Jesus fullbordat,
för evigt det gäller ändå.

Ack, saliga lott att oduglig
med Jesus i döden få gå
och, sedan ett stoft man har blivit,
få uppstå med Jesus ändå!
Ack, saliga lott att begravas
och gömmas i glömskan också,
men hava sitt allt uti Jesus
och duga i himlen ändå!