"Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord." Matt 13: 5.

AV de lärdomar denna liknelse giver, förstå vi, att jordmånen ingalunda är betydelselös. Den goda säden föll i "goda och uppriktiga hjärtan". Jag förmodar, att den ytliga naturen är stengrunden med icke mycket jord. Människor av detta slag äga inga bestämda grundsatser, de bli rörda av en bevekande vädjan, en god predikan, en melodisk sång. Det ser först ut som om något hade skett med dem, men det finns icke mycket jord — intet djup, ingen verkligt ärlig avsikt, ingen allvarlig åstundan att lära känna sanningen för att göra den. Låt oss granska vårt hjärtas jordmån!

Då en romersk soldat av sin vägvisare fick höra, att den väg han ämnade taga kunde kosta honom livet, svarade han: "Jag måste gå — leva måste jag icke."

Detta var djupt. Då vi äro lika fasta i vår övertygelse, skall något ske.

En ytlig natur behärskas av sina impulser, intryck, intuitioner, instinkter, och i hög grad av omgivningen. En djup natur ser bort ifrån allt detta och går stadigt framåt, seglar genom alla stormar och dimmor in i det klara solsken, som alltid finns på andra sidan. Den bidar det tillkommande, som städse medför belöningen för sorgen och för det som såg ut att vara nederlag och misslyckande.

Då Gud har fördjupat oss, kan Han meddela oss sina djupare sanningar, sina innerligaste hemligheter och giva oss större förtroendeuppdrag. Herre, led mig in i ett djupare liv med dig och fräls mig från ytlighet!

"Djupare, om lidande det kostar,
djupare ändå,
så att rotad i Hans helga kärlek
frukt jag bära må!

O, djupare mig för
och högre varje dag!
Ja, visare mig gör,
Herre, i din helga lag!"