"När jag ropar, så svara mig, du min rättfärdighets Gud, du som i trångmål skaffar mig rum; var mig nådig och hör min bön." Ps 4: 2.

DETTA är ett av de härligaste vittnesbörd, som någonsin givits om Guds fostran och ledning. Det är uttrycket för tacksamhet hos en människa, som har blivit befriad icke från lidandet, utan genom detsamma. "Du som i mitt trångmål skaffar mig rum." Psalmisten förklarar, att sorgerna i livet ha gjort honom rikare.

Ha ej du och jag tusen gånger erfarit denna sanning? Vi läsa om Josef i fängelset, att "hans själ blev slagen i järn", (eng övers). Vi veta, att Josef behövde just detta järn för sin fostran. Han hade blott sett guldets glans. Drömmarna från ungdomstiden hade fyllt honom med glädje, men drömmen gör hjärtat hårt. Den som utgjuter tårar över en diktad historia är ej den lämpligaste hjälparen, då det är fråga om allvar. Verklig sorg kommer att förefalla honom alltför alldaglig. Järnet behövs för att vidga vårt hjärta. Guldet är blott likt en dröm, men järnet är verkligheten. Den kedja, som förbinder mig med mänskligheten, måste vara av järn. Den naturliga känsla, som förenar människorna, är ej glädje, utan sorg. Guldet det är sällsynt, men järnet finns överallt.

Min själ, om du vill vidgas, så att du kan känna deltagande med människorna, måste du först lida. Fängelset var för Josef vägen till tronen. Du kan ej lyfta din broders börda av järn, om järnet ej finns i dig själv. Det är trångmålet, som vidgar din själ. I mörkret förverkligas ditt livs drömmar om härlighet. Knota ej över skuggorna, de äro till större välsignelse än dina drömmar. Säg ej att fängelsets skuggor fjättrat dig. Bojorna äro blott vingar, vilka bildligt talat möjliggöra din flykt till mänsklighetens hjärta. Gud har vidgat din själ genom att binda dig med sorgens kedja. — George Matheson