"Saliga äro alla de som vänta efter honom." Jes 30: 18.

DET talas mycket om väntan efter Herren. Den sker på ett tvåfaldigt sätt. Då vi vänta på Gud, väntar Han, tills vi äro beredda. Då vi återigen vänta efter Gud, vänta vi, tills Han är beredd.

Det finns människor, som säga och ännu flera som tro, att Gud skall giva oss bönhörelse, så snart vi uppfylla alla villkor. De säga, att Gud lever i ett evigt nu; för Honom existerar varken det förgångna eller det tillkommande, och kunde vi blott fullgöra allt det Han kräver i fråga om trons lydnad för Hans vilja skulle våra behov omedelbart fyllas, våra önskningar förverkligas och våra böner bli besvarade.

Ett dylikt tänkesätt är visserligen ganska riktigt, och likväl uttrycker det blott en sida av sanningen. Ehuru Gud lever i ett evigt nu, fullbordar Han sina avsikter i tiden. En önskan, som framställts inför Gud, liknar ett frö, som såtts i mullen. Krafter, som övergå och undgå vår kontroll, måste verka, tills vi äro beredda för bönesvar.

Säll är den som hoppas uppå Herren
med en barnslig tro som Abraham.
Ty han trodde, där allt hopp var fjärran,
och han aldrig, aldrig kom på skam.
Säll är den som med ett trofast hjärta
vandrar stadigt uti Herrens bud
och i prövningarnas bittra smärta
tyst och stilla bidar efter Gud.

Bibelns hjältar ej sig fingo sola
uti lycka rikedom och prakt.
Nej, de fostrades i korsets skola
till att känna himmelrikets kraft.
Sedan kunde de beträda färden
såsom Herrens trogna sändebud
med en tro, som skakade världen,
i en ödmjuk ande inför Gud.
Emil Gustavson