"Så kommer och Anden var svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen bör bedja om, det veta vi icke, men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar. Och han som rannsakar hjärtan, han vet, vad Anden menar, ty det är efter Guds behag, som han manar gott för de heliga." Rom 8: 26-27.

DETTA är bönens djupa hemlighet. Det är den ömtåliga, gudomliga mekanism, som ord ej kunna tolka och som teologien ej kan förklara, men som den enklaste troende känner till, även om han ej kan förklara den.

Ack, dessa hemlighetsfulla bördor, som vi älska att bära! Ack, huru vidgas icke våra hjärtan inför dessa ting, som vi ej kunna förklara! Och likväl veta vi, att de äro ett eko från tronen, en viskning från Guds hjärta. De liknar ofta mera en klagan än en jubelsång.
De äro snarare en börda än en vinge, som bär. Men det är en välsignad börda och en klagosång, vars underton är lov och stilla glädje. Det är de "outsägliga suckarna". Vi kunna ej alltid själva kläda dem i ord. Stundom förstå vi blott, att Gud beder inom oss för något som behöver beröras av Hans hand, och som Han allena förstår.

Så få vi utgjuta vårt överfulla hjärta, avlägga bördan, som trycker vårt sinne, sorgen, som förkrossar oss, och veta, att Han hör, Han älskar, Han förstår, Han mottager. Han avskiljer från vår bön allt som är ofullkommligt och oriktigt och som vi i vår okunnighet bedja om. Sedan lägger den store Översteprästen rökelsen till bönen och frambär den inför tronen där uppe. Och vår bön blir i Hans namn hörd, mottagen och besvarad.
— A.B. Simpson

För att äga gemenskap med Gud är det icke nödvändigt, att vi alltid tala till Gud eller att vi alltid höra Honom tala till oss. Det finns en gemenskap, som är outsäglig och ljuvligare än ord. Det lilla barnet kan hela dagen sitta vid moderns sida, då hon är strängt upptagen, och fastän de ej växla många ord och båda äro sysselsatta, den ena med en intressant lek och den andra med ett arbete, som helt upptager henne, äga de dock fullkomlig gemenskap med varandra. Barnet vet, att mor är där, och mor vet, att ingenting fattas den lille. Så kunna de heliga och Frälsaren under timmar mötas i en tyst kärlekens gemenskap. Den troende kan vara sysselsatt med de mest alldagliga ting och likväl vara medveten om, att varje ringa sak han utför har vidrörts av Honom som är närvarande, och förnimma Hans bifall och välsignelse.

Då vi tyngas av bördor och bekymmer, för invecklade för att klädas i ord och för dunkla för att omtalas eller förstås, huru gott är det ej då att få kasta sig i Hans armar och bara liksom snyfta ut den sorg vi ej kunna utsäga.

O, Du min själs förtrogne,
Du, som blev död för mig,
Du är min fasta klippa;
vila jag vill hos Dig,
bidande nattens väkter,
tills med ett evigt ljus
morgonen upp mig väcker,
trygg i min Faders hus!

Trygg i min Jesu armar,
trygg i Hans herdefamn,
gömd i Hans kärleks skugga,
här har min själ sin hamn.
F. J. Crosby