"Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig." Joh 16: 24.

UNDER amerikanska inbördeskriget levde en bankir, som hade en enda son. Denne tog värvning i Unionens armé, och ehuru fadern gav honom sitt samtycke härtill, var det dock som skulle hans hjärta brista, då denne skulle draga ut.

Han fattade nu ett stort intresse för de unga soldaterna, och närhelst han såg någon i uniform, gingo hans tankar till den käre sonen. Han offrade tid, försummade sina affärer och gav ut penningar, för att draga försorg om de soldater, vilka såsom invalider återvände hem. Hans vänner gjorde honom allvarliga föreställningar om, att han ej hade rätt att försumma sina affärer för att ägna så mycken omsorg åt soldaterna. Han beslöt därför att icke längre hjälpa dem.

Efter det han fattat detta beslut, inträdde en dag i hans bank en simpel soldat, klädd i en urblekt och sliten uniform. På hans ansikte och händer såg man, att han nyligen legat på sjukhus.
Den stackars mannen höll just på att treva efter något i sin ficka, då bankiren, som förstod mannens avsikt, sade:

"Min vän, jag kan ej göra något för er i dag. Jag är strängt upptagen. Gå till ert högkvarter, officerarna där skola nog ta hand om er."

Den stackars konvalescenten stod kvar, som om han ej fullt förstått det som sagts till honom. Han sökte ännu i sina fickor och drog dröjande fram en solkig papperslapp, på vilken med blyerts voro skrivna några få rader. Han lade det smutsiga papperet framför bankiren, och denne läste därpå följande ord: "Käre Far! Detta är en av mina kamrater, som sårats i den senaste drabbningen och som legat på lasarettet. Jag ber dig, mottag honom såsom mig själv. — Charlie.

Inom ett ögonblick hade bankiren glömt sitt beslut. Han tog den unge mannen till sitt palatslika hem, lät honom bo i Charlies rum, gav honom hans plats vid bordet och kvarhöll honom, tills föda, vila och kärlek hade återställt hans hälsa. Därefter sände han honom tillbaka för att ånyo våga livet för fanan.