"Ty vi veta, att om vår kroppshydda, vår jordiska boning, nedbrytes, så hava vi en byggnad som kommer från Gud, en boning som icke är gjord med händer, en evig boning i himmelen." 2 Kor 5: 1.

ÄGAREN av det hus, där jag bott i många år, har meddelat mig att han numera ämnar ge ut endast lite eller intet till reparationer. Jag har fått tillsägelse att vara färdig för flyttning.

I början var detta icke alls något välkommet meddelande. Omgivningarna här äro i många avseenden mycket trevliga, och om huset ej visade tecken till förfall, skulle jag anse det vara gott nog. Men även en svag vind kan komma det att skaka och vackla, och inga stöttor kunna göra det säkert Därför gör jag mig i ordning att flytta.

Det är förunderligt, hur snabbt intresset förflyttas till det nya hemmet. Jag har hållit på att studera kartor över det nya landet och läst skildringar över dess invånare. En, som besökt det, har återvänt och av honom har jag fått veta, att det är outsägligt härligt. Språket äger ej ord för att beskriva, vad han hört där. Han säger, att han för att där göra en placering, har räknat allt vad han här ägde såsom förlust. Nu fröjdar han sig till och med över det som andra skulle benämna ett offer. Där finns också En, som bestyrkt sin kärlek till mig genom det starkaste bevis. Han har sänt mig några klasar av de härligaste frukter. Då jag ätit av dem, förefaller all föda här smaklös.

Två eller tre gånger har jag varit nere vid stranden av den flod, som utgör gränsen, och jag har önskat vara med i den skara, som lovprisar Konungen där på andra sidan. Många av mina vänner ha redan flyttat dit. Förrän de togo avsked, talade de om för mig, att jag skulle komma efter. Jag minnes deras leende ansikten, då jag förlorade dem ur sikte. Ofta har jag blivit uppmanad att här göra någon ny placering, men jag har varje gång svarat: "Jag håller på att flytta."

Under Jesu sista dagar, talade Han ofta tydligt om att "gå till Fadern". Även vi, som tillhöra Guds folk, ana något av härligheten bortom denna tidens svårigheter och missräkningar. Vi äro på väg mot fulländningen, då livet skall nå sin fulla utveckling. Också vi "gå till Fadern". Om även mycket är höljt i dunkel beträffande vårt hemland, så äro två ting dock klara: vi ha ett hem, "Faderns hus", och där få vi komma närmare Herren. Vi äro alla färdemän, men den troende vet detta och hälsar det med glädje. Han färdas genom världen, utan att där bli bofast. — R. C. Gillie.

"Ej missräkning finnes i himlen,
ingen nöd, intet lidande mer.
Ej finns där ett hjärta, som blöder,
ingen sorg, inga tårar man ser.
Ej solen mer skymmes av töcken,
som ofta här nere det är,
ty allt är blott solsken och glädje,
och mörker det finnes ej där.

Vi aldrig vår boning betala
i vårt hem bortom himmelens sky.
Var klädnad blir aldrig utsliten,
den städse är bländvit och ny.
Ej hunger, ej törst mer skall vara,
och fattigdom finnes ej där,
ty hela Guds rikdom och fullhet
i himlen vår egendom är.

Och ingen i sorgdräkt sig kläder,
nej, aldrig en klagan man hör.
Ty skilsmässa finns ej i himlen,
däruppe är ingen, som dör.
De gamla bli unga för evigt,
ty alla förvandlas vi då
till fullkomlig likhet med Jesus,
det härliga arvet vi få.

Jag är nu på väg till den staden,
som Jesus berett för sin brud,
där hela den blodtvagna skaran
snart samlas till bröllop hos Gud.
Ibland blir jag gripen av längtan
att skåda min frälsares huld.
Vilken fröjd, vilken sång,
när vi mötas en gång
i den härliga staden av guld."