"Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors, genom vilket världen för mig är korsfäst, och jag för världen." Gal 6: 14.

DE LEVDE för sig själva, Jaget med dess förhoppningar, löften och drömmar hade ännu grepp om dem; men Herren började uppfylla deras böner. De hade bett om ett förkrossat hjärta och hade uppgivit sig själva för att få sin bön besvarad till vilket pris som helst, och Han sände dem sorg. De hade bett om renhet, och Han förde dem in i stor ångest. De hade bett om att bli ödmjuka, och Han krossade deras hjärtan. De hade bett om att bli döda för världen, och Han omintetgjorde deras hopp. De hade bett om att bli lika Honom själv, och Han förde dem in i smältugnen och satte "sig ned för att smälta silvret och rena det", tills det återspeglade Hans bild. De hade bett om att få påtaga sig Hans kors, och då Han räckte dem det, sargade det deras händer.

De förstodo icke, vad de bett om, men Han tog dem på orden och uppfyllde alla deras önskningar. Men de voro måhända icke villiga att följa Honom så långt, ej heller att komma Honom så nära. De ängslades och bävade likt Jakob vid Betel eller Elifas inför de nattliga synerna eller som lärjungarna, då de icke igenkände Jesus, utan trodde att det var en vålnad och nästan bådo, att Han skulle gå ifrån dem eller dölja sin skepnad för deras blickar. De hade funnit det vara lättare att lyda än att lida, att handla än att giva upp. De hade hellre burit korset, än själva hängt därpå. Men de kunde ej gå tillbaka, ty de hade kommit det osynliga korset så nära och dess kraft hade trängt för djupt ni i dem. Jesus höll på att för dem fullborda sitt löfte: "Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig." Joh 12: 32.

Nu har turen omsider kommit till dem. Tidigare hade detta varit en hemlighet för dem, men nu uppleva de det. Jesus hade sett på dem med samma kärleksfulla blick, som Han gav Maria och Petrus, och de kunna icke göra något annat än följa Honom. Småningom klarnar korsets hemlighet för dem. De se Honom hänga där, de se härligheten, som under Hans heliga lidande utgår från såren. Genom att skåda detta bli de förvandlade till likhet med Honom, och Hans namn strålar ut genom dem, ty Han bor i dem. De leva i det himmelska, i en underbar gemenskap med Honom, villiga att sakna vad andra äga (och vad de hade kunnat äga) och att skilja sig från andra för att blott vara Honom lik. Sådana äro under alla tider "de som följa Lammet varthelst det går."

Hade de själva, eller deras vänner fått råda, hade det förvisso sett annorlunda ut. Glädjen härnere hade varit större, men härligheten i Hans rike skulle varit mindre. De hade fått Lots, icke Abrahams del. Om de hade stannat på vägen, om Gud tagit sin hand ifrån dem och låtit dem vända tillbaka — vad hade de icke därigenom förlorat. Vad hade de ej gått miste om vid uppståndelsen?