"Alltså, då vi nu hava omkring oss en så stor hop av vittnen, må och vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd." Hebr 12: 1.

DET FINNS tyngder, som i sig själva icke äro synd, men vilka det oaktat kunna störa och hindra vårt framåtskridande som kristna. En av de värsta av dem är missmodet. Då sinnet är nedstämt, är det likt en tyngd, som säkert drager oss nedåt och hämmar Guds verk i och genom oss.

Orsaken till att Israels barn ej fingo beträda löftets land var, att de begynte knota. Det heter nämligen i Fjärde Mosebok: "Folket knorrade" De klagade först och voro litet missnöjda och fortsatte så därmed, tills deras knorrande övergick i uppror och blev dem till undergång. Låt oss aldrig tvivla på Gud eller på Hans eviga kärlek till oss.

Vi kunna med vår vilja resa oss upp mot tvivlet, på samma sätt som vi göra i fråga om varje annan synd. Stå vi hari fasta och vägra att tvivla, skall den helige Ande komma till vår hjälp, förmedla Guds tro till oss och kröna oss med seger.

Man kan mycket lätt få vanan att tvivla och plåga sig själv, i det man tror, att man är övergiven av Gud och att alla förhoppningar dock slutligen skola vara förgäves. Låt oss vägra att bli modfällda. Låt oss vägra att vara olyckliga. Låt oss "hålla allt för idel glädje", till och med när vi icke alls äga några lyckokänslor. Låt oss fröjdas i tron genom att beslutsamt "hålla allt för glädje", och vi skola sannerligen finna, att Gud gör detta till en verklighet för oss.

Djävulen har två mästertrick. Det ena är att få oss modlösa — då kunna vi åtminstone för någon tid framåt icke bli andra till hjälp och lida sålunda nederlag. Det andra är att få oss att tvivla och därigenom slita det trosband, med vilket vi äro förenade med vår Fader. Var på din vakt! Låt dig icke på någotdera sätt bedragas. — G.E.M.

Glädje! Jag vinnlägger mig om att bevara ett glatt sinne! Det bringar och bevarar själen i rätt stämning, så att satan drager sig för att vidröra henne. Själens strängar bli för varma eller för fyllda av himmelsk elektricitet för hans djävulska fingrar; därför beger han sig till en annan plats. Djävulen är alltid mycket rädd för att inlåta sig i strid med mig, då mitt hjärta är fyllt av frid och fröjd i den helige Ande.

Jag vill undfly missmodet, såsom skulle jag undfly satan: men tyvärr lyckas det mig ej alltid. Likt djävulen själv möter det mig, just då jag är mitt uppe i verksamheten, och blickar mig bildligt talat rakt i ansiktet, så att min arma själ "skiftar färg".

Missmodet kommer allting att förändra färg. Det berövar tingen deras behag, det höljer framtidsutsikterna i svart. Det binder själen, hämmar all hennes kraft och förlamar henne.