"Såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds" 2 Kor 6: 9.

JAG hade senaste sommar i min trädgård på landet en lång bänk med astrar. O huru vackert de blommade! De hade sent blivit planterade. Somliga blommor voro ännu friska, medan andra redan hade bildat frö. Det blev tidig frost, och en dag lade jag märke till, att den långa, praktfulla rabatten hade vissnat. Därför tog jag farväl av den och sade: "Årstiden är för kall för mina astrar, de ha blivit förstörda av frosten."

Jag hade sedan riktigt svårt för att gå ned och betrakta bänken, som påminde mig om en blommornas kyrkogård. Men för fyra eller fem veckor tillbaka uppmärksamgjorde en av trädgårdsarbetarna mig på, att en mängd astrar spirade upp i blombänken. Jag såg efter, och se, i stället för en planta, som jag trodde att vintern hade förstört, fanns där nu femtio. Vad hade frosten och de omilda vindarna gjort?

De hade gripit tag om mina blommor, slagit dem, kastat dem till marken och trampat på dem med snöiga fötter. Och när de så hade fullgjort sitt värv, hade de sagt: "Nu är det slut med er." Men då våren kom, spirade där upp ur varje rot femtio nya plantor, som vittnade: "Vi leva genom att dö."

På samma sätt är det också i Guds rike. Genom döden kom det eviga livet. Efter korsfästelsen och graven följde uppståndelsen och upphöjelsen på tronen. Nederlaget bragte fram segern. Frukta ej för lidandet. Räds icke för nederlaget.

"Vi äro slagna till marken, dock icke förlorade." Vi ha blivit sönderslitna. Detta är vägen till att bli stark och mäktig lik en härskara. Men den människa, vilken ser efter de ting som synas och vill vara världens vän, hon blomstrar och har framgång för en kort tid, tills slutet nalkas, och hon hon går in i evigheten.

Vad dig synts som förlust — o, kanske det var
en vinst så ofattbar stor!
Guds mening — nog blir den väl en gång klar
för en själ, som Hans kärlek tror.

Vad dig löste från jordens tyngande band
och gav vingarna luft och fart —
nog är det en älskande fadershand,
som dig fostrar så underbart!
Anna Ölander