"Därför väntar Herren, till dess att han kan vara eder nådig." Jes 30: 18.

DÄR skurarna falla ymnigast, där är gräset grönast. Jag förmodar, att Irlands dimmor och töcken göra det till "Smaragdön". Och där du ser bekymrens täta dimmor och sorgens töcken lägra sig, finner du även "smaragdgröna" hjärtan, fyllda av Guds kärlek och Hans hugsvalelses härliga grönska. Ack, troende vän, säg icke: "Svalorna äro för alltid borta!" De äro ej döda, de ha blott flugit över havet bort till ett fjärran land och komma småningom att återvända. Du, Guds barn, säg icke, att blommorna äro döda, att vintern gjort slut på dem. Ack nej, fastän vintern brett snöns hermelinmantel över dem, skola de på nytt sticka upp sina huvuden och mycket snart åter vara vid liv. Säg icke, att solen har slocknat, därför att molnen dolt den för våra blickar. Ack nej, den är där bakom dem och förbereder sommaren för dig, och då den kommer fram igen, har den berett molnen att sända ned april skurarna, vilka väcka till liv de fagra majblomstren. Och minns framför allt, att då Gud döljer sitt ansikte för dig, har Han därmed icke förgätit dig. Han dröjer blott litet för att lära dig att älska Honom mer, och då Han kommer, skall du ha din lust i Herren och fröjdas över Honom med outsäglig glädje. Väntan utvecklar vårt andliga sinne, den prövar vår tro. Därför, bida i hoppet, ty även om uppfyllelsen av löftet dröjer, kan den dock aldrig komma för sent. — C. H. Spurgeon.

"Giv mig icke endast solsken, giv mig regn också!
Eljes bära mina marker blott förtorkat strå.
Låt det bliva natt och mörker efter molnfri dag!
Eljes mista mina blommor färgernas behag.

Sänd mig storm och bistra vindar liksom ljuvlig fläkt!
Det ger stadga, driver roten, trädet växer käckt.
Låt det skifta i min levnad utav lust och nöd,
att min ande ej förtvinar och blir kall och död.

Låt mig danas, gode Fader, i din vishets hägn —
giv mig icke endast solsken, giv mig också regn!"