"Det var mig gott att jag vart tuktad, så att jag fick lära mig dina stadgar." Ps 119: 71.

DET är ett anmärkningsvärt faktum, att man träffar på de mest lysande färger hos plantor, som växa på de högsta berg, på ställen, som äro mest utsatta för svåra oväder. De vackraste lavar och mossor, de ljuvaste vilda blommor finnas i överflöd på den kala, av stormen piskade bergstoppen.

En av de rikaste färgsammansättningar jag någonsin sett fanns nära toppen av Mount Chenebettas, en höjd på ungefär 10.000 fot, strax ovanför hospitset på Stora St. Bernhard. Hela den väldiga klippan var täckt med den klargulaste lav, som lyste i solen likt de gyllene tinnarna på ett förtrollat slott.

Där på denna höjd, omgiven av den dystraste ödslighet, utsatt för himmelens häftigaste stormar, uppvisade denna lav en sådan färgprakt, som den aldrig kunde ha ägt i den skyddande dalen. Jag har två exemplar av samma lav framför mig, då jag skriver dessa rader, det ena från Stora St. Bernhard och det andra från muren av ett slott i Skottland, djupt inbäddat bland sykomorer. Skillnaden mellan dem i byggnad och färg är anmärkningsvärd. Det exemplar, som vuxit på bergstoppen, utsatt för de vilda stormarna, har samma vackra färg som gullvivan. Det är fint byggt och fulländat till formen, medan återigen det exemplar, som vuxit i den låga dalens behagliga luft, utsatt endast för milda regnskurar, är av en matt, rostgul färg, oregelbundet byggt och icke lika skönt till form och teckning.

Är icke detsamma fallet med en kristen, som är bedrövad, ansatt av stormar och utan mänsklig tröst? Förrän stormarna och växlingarna, bestämda av Guds försyn, om och om igen drabba honom, synes hans sinne vara svårmodigt och dystert, men prövningarna skingra svårmodet, förvandla hans sinne och skänka honom glädje och välsignelse.

Jag välsignar livets vackra glädje,
varje stund av dröm, av sång, av ro,
ljuset, som så härligt lyste leden
och bevarade mitt hjärtas tro!

Jag välsignar livets djupa smärta,
bränningarnas brus och törnets skrud,
allt det mörka, allt det namnlöst bittra,
jag välsignar det och tackar Gud!
I.G.