"För Gud kan intet vara omöjligt." Luk 1: 37.

Långt uppe i alpdalarna utför Gud år efter år ett av sina under. Snötäcket ligger där på branterna fruset till is på grund av striden mellan de soliga dagarna och de kalla nätterna, och upp ur denna isskorpa spira blommande växter, som snön icke förmått skada.

Under den gångna sommaren utbredde den lilla alpklockan sina blad — översållande hela marken för att dricka in solljuset, som den sedan lagrade i sin rot över vintern. Så kom våren och väckte plantan till liv, där den låg under snötäcket, och då den spirade fram, avgav den ifrån sig så mycket värme, att den ovanom sin krona smälte en liten kupol i snön. Högre och högre växte den, och ovanom den höjde sig kupolen, medan blomknoppen i trygghet utvecklades inne i den. Och slutligen gav kupolens isiga tak vika för att låta blomman träda fram i solskenet, och de blekt purpurfärgade, kristallklara kronbladen gnistrade såsom snö, liksom hade de burit spår av den väg, på vilken de kommit.