"Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande." Ps 71: 20.

GUD låter oss pröva på nöd. Vägen under fostringstiden för stundom ned i "jordens djup". Vi få bildligt talat vandra genom underjordiska gångar och ligga begravna bland de döda, men ej för ett enda ögonblick är bandet, som förenar oss med Gud, brustet. Ur djupen skall Gud åter hämta oss upp.

Tvivla aldrig på Gud! Säg aldrig, att Han har övergivit eller glömt dig. Tänk aldrig att Han ej hyser medlidande med dig. Han skall åter göra dig levande. I varje härva, huru tilltrasslad den än må vara, finns alltid någon redig pasma. Den längsta dag ändas slutligen med aftonsång. Vinterns snö ligger länge, men den smälter dock slutligen bort.

Var fast och orubblig, ty ditt arbete är ej fåfängt. Gud kan förändra förhållandena och bringa tröst. Och när Han gör det, sjunger det hjärta, som förgätit sina psalmer, med jubel likt psalmisten: "Så vill jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud, jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige. Mina läppar skola jubla."

Vi bedrövas du min själ? Är i Gud ej allt dig väl?
Du ju är i denna stund kvar i nådens fridsförbund!

Gud ju är din far och vän, känner du ej mer igen
rösten, som dig leder ner till de allra minstas led?

"Mista livet" vägen är, som till rätta livet bär;
"härda ut" i korsets död är förlossning från all nöd.

Bär det ut på öde hed, blickar du i djupet ned,
räds ej! En är före där. Minns Hans dyra namn: Jag är.

Lär, att över tingen se, och du skall i allt ditt ve,
spåra idel kärleksslag i Guds tuktan dag för dag.

Är du intet. Han är allt! Och nu har Han dig befallt:
"Tro på Fadern, tro på mig!" Säg, vad kan då fattas dig?

Slut ditt öga! Lyss ej på ljud som komma, ljud som gå,
klippan håller, göm dig där! Allt fullkomnat för dig är!
E.N.