"Salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten." Luk 7: 23.

Det kan stundom vara mycket svårt att inte taga anstöt av Jesus Kristus. Omständigheterna kunna giva anledning härtill. Jag befinner mig liksom i ett fängelse — i en trång krets, ett sjukrum eller på en otacksam och svår plats — då jag hade hoppats på stora och rika tillfällen. Han vet dock vad som är bäst för mig. Han har bestämt i vilken omgivning jag bör leva. Han avser att stärka min tro, att draga mig närmare sig själv, och låta min kraft mogna. I "fängelset" skulle min själ utvecklas.

Orsaken till att man tar anstöt kan vara av intellektuell art. Jag ansättes av problem och frågor, som jag ej kan lösa. Jag hade hoppats, då jag gav mig åt Jesus, att min himmel alltid skulle vara klar, men ofta är den dimhöljd och molnbetäckt. Då svårigheterna likväl kvarstå, får jag tro, att det sker för att jag mer obetingat skall lära mig att utan fruktan förtrösta på Honom. Och genom mina intellektuella svårigheter fostras jag att leda andra av stormen ansatta människor.

Orsaken till att man tar anstöt kan också vara av andlig art. Jag hade föreställt mig, att jag i Hans fålla aldrig skulle nås av frestelsens skarpa vindar. Men det är likväl bäst som det är. Hans nåd uppenbaras häri. Min egen karaktär mognar. Himmelen skall bli skönare, då dagen nalkas sitt slut. Då skall jag se tillbaka på svårigheterna och prövningarna under vägen och sjunga Hans lov, som varit min ledsagare. Må komma vad som helst, jag hälsar Hans vilja välkommen och vägrar att taga anstöt av min kärleksfulle Herre.

"Vår Gud gör inga misstag; om än det synas kan,
som om Hans vägar med oss voro hårda.
Vad som oss bäst kan gagna, se, det förstår blott Han,
som om den minsta sparv sig låter vårda.

De korta ögonblicken vi här på jorden gå,
Han väntar blott vi skola Hans kärlek lita på —
snart evigheten Han för oss upplåter."