"— — huru övermåttan svårt det blev för oss." 1 Kor 1: 8.
"På det att Kristi kraft må — — vila över mig." 2 Kor 12: 9.

GENOM Guds ledning upplevde Jakob sin kris under den natt, då han böjde sig i tillbedjan vid Peniel. Han hade blivit förd till den plats, där han kunde möta Gud på ett sätt som aldrig förr. Och efter denna svåra stund tillväxte Jakob i tro och kunskap om Gud och fick kraft att leva ett nytt, segerrikt liv.

Gud måste genom mångårig smärtsam fostran lära David känna Guds allsmäktiga kraft och trofasthet. Härigenom erhöll han de fasta grundsatser ifråga om tro och gudsfruktan, vilka sedan voro så oundgängliga för hans ärorika liv som Israels konung.

Intet utom de trångmål, i vilka Paulus ständigt fick leva, kunde ha lärt honom och församlingen genom honom den fulla innebörden av det stora löfte han lärde sig att göra anspråk på: "Min nåd är dig nog."

Och intet utom våra prövningar och faror skulle någonsin ha lärt somliga av oss att känna och lita på Honom på det sätt, som vi nu göra och av Honom erhålla just det mått av nåd, som våra svårigheter kräva.

Svårigheter och hinder äro Guds uppfordran till oss att tro på Honom. Då hinder möta oss på pliktens väg skola vi igenkänna dem såsom kärl, vilka genom tron skola bli fyllda med Jesu alltillräcklighet. Vi kunna bli prövade, då vi gå framåt i barnslig och full förtröstan på Honom. Det kan hända, att vi få vänta för att tålamodet skall fullkomnas, men till sist skola vi förvisso finna, att stenen är bortvältrad, och att Herren väntar att få giva oss dubbelt igen för prövningstiden. — A. B. Simoson.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och klagan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd uti agan.

Nåd, ja nåd, hur Han än den kläder,
nåd, som fostrar för himmelriket opp,
nåd, som livar vår tro, vårt hopp,
nåd, som tröstar och gläder.
L.S.