"Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt." Joh 12: 24.

GÅ till den gamla kyrkogården i Northampton, Mass, och betrakta David Brainerds tidiga grav vid sidan av den fagra Jerusha Edwards, som han älskade, men dock aldrig hann hemföra som sin brud.

Vilka förväntningar och förhoppningar beträffande Kristi rikssak gingo ej i graven med denne unge missionärs utmärglade kropp, vilkens arbete endast kvarlämnade ett dyrbart minne och resulterade i några tiotal mörkhyade, omvända indianer. Men den vördnadsbjudande puritanen Jonathan Edwards, som hade hoppats att få benämna honom sin son, samlade hans levnadsminnen i en liten bok, och denna lilla bok fick vingar och flög över havet och råkade komma i händerna på en Cambridge student, Henry Martyn.

Stackars Martyn! Varför skulle han kasta bort sitt liv, han med all sin lärdom, sitt snille och sina möjligheter? Vad hade han uträttat, då han med bruten hälsa återvände från Indiens korallkust och släpade sig fram norrut, så långt som till de dystra trakterna vid Svarta havet? Där sökte han skydd och svalka för sin feberheta kropp och dog där slutligen alldeles allena.

Varför skulle dessa liv sålunda förspillas? Ur Brainerds tidiga grav och Martyns ensliga viloplats, fjärran vid Svarta havet, har en ny skara av ädla missionärer vuxit fram.

De som med tårar säden så,
de få med jubel skörda.
Har du, min själ, det löftet glömt
att kornet, djupt i mullen gömt,
bär snart en gyllne börda.

De som med tårar säden så
— vad tröst i tunga tider,
att sådd i kärlek säkert gror,
att uti tåren löjet bor,
att du ej fåfängt lider!

De som med tårar säden så
— vad jubel det skall vara,
när utur våndan lyckan ler,
när kornet hundrafaldigt ger
och du får tacka bara!
H-penna.