"Dessa voro krukmakarna och invånarna i Netaim och Gedera; de bodde där hos konungen och voro i hans arbete." 1 Krön 4: 23.

VAR som helst och allestädes kunna vi bo "hos konungen" och vara "i hans arbete". Det kan hända, att vi befinna oss på en ofördelaktig och föga lovande plats för att detta just där skall bli bevisat. Kanske leva vi i en trakt, där man ser mycket litet av "Konungens arbete". Vi omgivas måhända av stängsel och hinder på alla håll och stå med händerna fulla av allehanda "lerkärl", som vi behöva för vår dagliga uppgift. Men detta betyder föga! Konungen, som har ställt oss "där", skall bo hos oss. Stängslen äro behövliga, annars skulle Han snart avlägsna dem. Och är det icke möjligt, att det som synes stänga vår väg, är där just för att skydda oss? Och då Han funnit för gott att lägga "lerkrukorna" i våra händer, är just det arbete, som vi med deras tillhjälp för närvarande utföra, "Hans arbete".

"Mästaren står i sin lustgård och skådar liljors prakt.
Han har dem själv planterat och vårdat med kärlekens makt.
Nu ser Han de snövita kalkar, och vakande blicken förstår,
Hans blommor i fara äro för brännande torka svår.

'Liljorna måste nu vattnas', hör, Mästar'n säger så,
'men när jag vattnet skall bära, vad skall jag väl använda då?'
Men tätt vid Hans fot uppå stigen, så bräckligt och helt försmått,
ett lerkärl där ses ligga och synes till intet gott.

Mästaren varsamt det lyfter till sig och stilla ler:
'Ett lerkärl', Han höres viska, 'är nog', jag behöver ej mer.
Om blott det är tömt och rentvaget, och vilar det sen hos mig,
det må ett lerkärl vara, som intet är i sig.'

Nu bort till källan Han bär det, och fyllt det blir till rand,
och tänk vad underbar lycka, det vilar i Mästarens hand!
Han går till sin egen plantering, så kärleksfullt vattnar Han den,
och kärlet tömmes åter men fylles på nytt igen.

Liljorna stå där så friska, och doften känns så skön,
och Mästar'n skådar med glädje, hur mödan ger riklig lön.
Han själv gav det läskande vattnet, som räddat de blomster små,
men se, det ringa lerkärl Han mäste ju ha ändå.

Lerkärlet sedan hörs viska, när det åsido blir lagt:
'Jag lugnt vill ligga vid vägen och tillfället taga i akt,
och där för min Mästares räkning så lycklig förbliver jag,
Han tar mig säkert åter till vattning en annan dag.' "

De härliga solnedgångarna och det stjärnbeströdda himlavalvet, de vackra bergen och de glänsande sjöarna, de doftande skogarna och de färgrika blommorna äro ej hälften så sköna som den själ, vilken av kärlek tjänar Jesus under det enformiga vardagslivets mödor och besvär.