"Om molnskyn — förblev över tabernaklet, så iakttog Israels barn vad Herren bjöd dem iakttaga, och bröto icke upp." 4 Mos 9: 19.

DETTA var det största beviset på lydnad. Det var jämförelsevis lätt att taga ned tälten, då molnskyn långsamt höjde sig över tabernaklet och majestätiskt svävade framför skaran. Omväxlingen är alltid angenäm. Vägen, landskapet och följande rastställe erbjöd så mycket av spänning och intresse. Men ack, att bara vänta! Hur föga inbjudande och hur kvav platsen än var, hur prövande för kött och blod, hur påkostande för det otåliga sinnet och hur farofylld, hade de dock intet annat val än att stanna där. Psalmisten säger: "Stadigt förbidade jag Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop." Det som Han gjorde för Gamla Testamentets heliga, det vill Han göra för de troende tiderna igenom.

Ännu låter Gud oss vänta. Vi få stå ansikte mot ansikte med hotande fiender, omgivna av oro och faror under en klippa, som ser ut att falla över oss. Få vi icke bryta upp? Är det icke tid att taga ned våra tält? Ha vi ej lidit ända till bristningsgränsen? Få vi ej utbyta det bländande ljuset och hettan mot gröna ängar och vatten, där vi finna ro?

Men vi få intet svar. Molnstoden dröjer, och vi måste stanna kvar. Men ett veta vi dock: manna skall icke fattas oss, vatten skall flöda ur klippan och vi skola äga skydd och värn. Gud ställer oss aldrig på en plats, utan att lova att där vara oss nära och dagligen fylla våra behov.

Unga vän, lär dig att vänta! Försök ej att få en förändring till stånd! Herrens tjänare, stanna på din post! Vänta tills molnstoden höjer sig. Bida sedan Guds vilja! Han skall komma i rätt tid.

"I Din närhet är mig gott att vara,
endast Du är nog, ja nog för mig.
Endast Du kan läka hjärtesåren,
stilla oron här på törnestig.
Även om Du dröjer — låt mig vila
vid Ditt varkunnsamma hjärtelag:
Du mig hjälper, när Din stund är inne,
o, vad tröst det ger på nödens dag."