"Vinden låg emot." Matt 14:24.

OMILDA och våldsamma äro ofta marsvindarna. Huru likna de icke de stormiga tiderna i mitt liv! Men jag skattar mig dock lycklig över att jag fått lära känna dem. Det är bättre, att slagregnen falla och floderna komma, än att jag beständigt dväljes i Lotusblommans land, där det alltid synes råda halvdager, eller i den yppiga dalen, där inga vindar låta höra sin röst. Frestelsens stormar tyckas mig så fruktansvärda, men förmå de icke göra min bön mer allvarlig? Tvinga de mig icke att fastare gripa tag om löftena? Utföra de icke ett luttringens verk, så att min karaktär renad kommer ut ur frestelsen?

Förlusternas stormvindar äro häftiga. Men de utgöra ett av de medel min Fader använder för att driva mig i Hans famn, på det att jag, gömd i Hans närhet, må höra Hans milda, stilla röst tala till mitt hjärta. Det gives en härlighet i Mästarens väsen, som endast kan uppfattas, då vinden ligger emot och skeppet kastas hit och dit av vågorna.

"Jesus Kristus är ingen borgen mot stormarna, men Han är en säker borgen i dem. Han har aldrig lovat oss en stormfri resa, men Han har lovat oss en trygg hamn."

"Jag sjunger ändå, fastän vägstänket yr
kring båten bland bränningar tunga,
sä länge Han sitter vid rodret och styr,
som gav mig i sinnet att sjunga.
Hans trofasta namn på havet en stig
till lugnaste hamn har blivit för mig,
då stormande åskor ljunga.

Jag sjunger ändä, fastän tårdränkt ibland
min blick mot det höga sig höjer,
ty Mästaren snart vid den himmelska strand
i trygghet min farkost förtöjer.

Han ger mig så blid på brusande stråt
sin ljuvaste frid, då krängande båt
de skummande vågorna plöjer."