"Men se, I alla som tänden upp en brand och väpnen eder med glödande pilar, en brand, vars gnistor omgiva eder, (eng. övers.) I hemfallen själva åt lågorna från eder brand och åt pilarna som I haven antänt. Av min hand skall detta vederfaras eder; i kval skolen I komma att ligga." Jes 50: 11.

VILKEN allvarlig varning till dem som vandra i mörkret och som på egen hand söka treva sig fram mot ljuset. De sägas tända åt sig en eld, vars gnistor flyga runt omkring dem. Vad vill detta lära oss?

Det lär oss, att medan vi befinna oss i mörkret, ligger frestelsen nära till hands att söka finna en utväg utan att tillitsfullt förtro sig åt Herren. I stället för att låta Honom hjälpa oss ut, försöka vi själva göra det. Vi söka naturliga ljuskällor och taga emot vänners råd. Vi draga förnuftsenliga slutledningar och frestas till att välja en väg till befrielse, som inte alls är av Gud.

Allt detta är eldar, som vi själva tända, irrbloss, som leda oss mot blindskär. Och Gud tillåter oss vandra i skenet av dessa ljus, men änden därpå blir bedrövelse. Min vän, sök icke själv komma ut ur mörkret. Förbida Guds tid och rätt. Bedrövelsen är ämnad att bibringa dig lärdomar, som du är i stort behov av. En förtidig befrielse ur nöden kan omintetgöra nådens verk i ditt liv: Anbefall hela saken åt Herren. Var villig att stanna kvar i mörkret, så länge Han är där med dig. Kom ihåg, att det är bättre att vandra i mörkret med Gud än att vandra i ljuset allena utan Honom.

Upphör att blanda dig i Guds planer och vilja. Du kan inte komma åt något som är Hans, utan du skadar blott verket. Du kan efter ditt behag flytta visarna på uret, men därmed ändrar du icke tiden. På samma sätt kan du påskynda utvecklingen av Guds vilja, men detta blir dig till skada och det gagnar ej verket. Du kan öppna knoppen, men därmed är också rosen förstörd. Lämna alltsammans åt Gud. Bort med fingrarna! Låt Hans vilja ske, icke din. Blott din väg, om jag och stundom ej kan se den säsom din, och i hjärtats ångest ropar: "Varför blev den vägen min?" Hur jag klagar, hur jag kvider, att den till fördärvet bär, håll mig kvar ändå, o Herre, ty din väg den rätta är. L. S.