"Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss." Rom 8: 18.

EN märklig tilldragelse inträffade en gång vid en bröllopshögtidlighet i England. En ung man med stor förmögenhet och hög social ställning hade, då han var tio år gammal, genom en olyckshändelse förlorat sin syn. Oaktat sin blindhet hade han uppnått akademisk värdighet och vunnit en skön brud, vars ansikte han dock aldrig skådat. Kort före giftermålet blev han behandlad av en specialist, men resultatet därav uppenbarades på själva bröllopsdagen.

Dagen kom med gåvor och gäster. Där samlades statsråd, generaler, biskopar och lärda. Iförd bröllopskläder och med förbundna ögon åkte William M. Dyke — så var den unge mannens namn — till kyrkan vid sidan av sin fader. Den berömde ögonläkaren mötte dem i sakristian. Bruden leddes in i kyrkan av sin fader, amiralen. Hon var så upprörd, att hon knappast förmådde tala. Skulle hennes älskade äntligen kunna se det ansikte, som andra beundrade, men som han blott genom beröringen med de känsliga fingerspetsarna kände till? Då hon närmade sig altaret, medan bröllopsmarschens mjuka toner ljödo genom helgedomen, varseblev hon en egendomlig grupp.

Brudgummen och hans far stodo där, medan den framstående ögonspecialisten höll på att lösa upp det sista bandaget. William M. Dyke tog ett osäkert steg framåt, just som den person gör, som icke ännu tror sig vara vaken. En rosenfärgad ljusstråle bröt sig fram genom rutan i högkoret och föll över hans ansikte, men han tycktes icke lägga märke därtill. — Såg han månne något? Ack, ja! Med tillkämpat sinneslugn och med förut ej skådad värdighet och glädje gick han fram till sin brud. De sågo in i varandras ögon, och det föreföll, som om han aldrig ville taga sin blick från hennes ansikte.

"Äntligen!" sade hon. "Äntligen!" ljöd det högtidligt från hans läppar, medan han böjde huvudet. Detta var i sanning en scen av djup dramatisk styrka och tvivelsutan en stor glädje. Men det var blott en svag bild av vad i verkligheten skall äga rum i himmelen på den dag, då de frälsta, komna ur denna värld av sorg och nöd, skola se Honom ansikte mot ansikte.

"Jag skall se min Herre Jesus
skåda Honom, som Han är,
jag skall skåda och beundra,
jag skall vara Honom när.

Nu emellan mig och Honom
ligger som en slöja bredd,
men den kommer snart den dagen,
då Hans ära skall bli sedd.

Vilket jubel i Hans närhet!
Borta är all sorg, allt ve!
Allt det dunkla är försvunnet,
klart Herrens vägar vi se."