"Såsom bedrövade, men dock alltid glada!" 2 Kor 6: 10.

DEN känslokalla föraktar tårar, men för den kristne är det ej förbjudet att gråta. Själen kan helt förstummas inför den överväldigande smärta, som tillfogas henne, då Klipparens sax går genom hennes liv, eller och söka lindring genom högljudd gråt, då bedrövelsernas stormvågor kasta sig över henne, och hjärtat är nära att brista. Men det gives något, som är bättre.

Man säger, att källor med sött vatten springa upp mitt i salta havet, att de ljuvaste alpväxter blomma i de vildaste och otillgängligaste bergstrakter, att de sublimaste sånger fötts fram ur själens djupaste vånda.

Må så ske. Då skall för dem som älska Gud bli möjligt att mitt under allahanda bedrövelser jubla av fröjd. Och i silverklingande toner skall sången uppstiga till Gud, fastän djup ropar till djup i natten. Det är möjligt i själens mörkaste stunder att tacka vår Herres Jesu Kristi Gud och Fader. Har du redan lärt dig detta? Att icke endast uthärda Guds vilja eller välja den, utan fröjdas i den med outsäglig och härlig glädje.

"Vad gör det om här uppå jorden
en gäst och en främling jag är.
Om resan besvärlig är vorden,
jag följer min Mästare här.
Om än genom mörkaste dalen
Han leder mig hän mot min grav,
dock mitt under smärtan och kvalen
Han är dock min käpp och min stav.

Vad gör det om hjärtat skall brista
i kampen mot frestelser många,
då Han står mig bi i det sista,
som blivit min sol och min sång.
Vad gör det om slagget förbrinner,
då Herren mig elddopet ger,
blott guldet. Han klarare finner,
då däri sin avbild Han ser."