"Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå — — — ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja eder!" 1 Petr 4: 12-13.

DET krävdes många timmar av väntan i Davids liv, förrän de rika tonerna kunde framlockas ur hans harpa; och mången enslig stund av väntan i öknen skall bli upphovet till "psalmer och lovsånger", vilka förmå trösta de klenmodiga och fylla fadershuset därovan med glädje.
Huru fostrades Jesse son för att bära fram dessa sånger, som aldrig funnit sin like på denna jord? Det raseri han mötte från de ogudaktigas sida tvingade honom att ropa till Gud om hjälp. Det svaga hoppet om Guds godhet utvecklades så och bragte fram jubelsång över Hans mäktiga ingripande och mångfaldiga nåd. Varje sång blev till en ny sträng på hans harpa, varje befrielse ett nytt ämne till lov.

Hade David förskonats från kval och undandragit sig faror och svårigheter eller förgätit att omtala sina välsignelser, givande Gud all ära, huru mycket hade icke vi då gått miste om i denna underfulla psaltare, där Guds folk än i dag finner uttryck för både sitt jubel och sin smärta.

Att förbida Gud och uthärda Hans vilja är att känna delaktighet I i Hans lidanden och förvandlas till likhet med Hans Son. Alltså, om kärlet skall vidgas för att kunna rymma visdomens och kunskapens skatter, bliv då icke förskräckt om du möter ett ökat mått av lidanden. Den gudomliga förmågan att känna deltagande behöver en vidare sfär, och den helige Andes inneboende i den nya skapelsen förvandlar ingen till känslokall, utan gör hjärtat ömsint och trofast. — Anna Shipton.