"Rättfärdiga och rätta äro dina vägar, du folkens Konung." Upp 15: 3.

FÖLJANDE händelse omtalas av, fru Charles Spurgeon, som över ett kvarts sekel fick genomgå djupa lidanden. "I kvällningen av en dyster och tung dag låg jag på min bädd, medan mörkret sakta föll på. Det var ljust i mitt trevliga rum, dock tycktes det mig, som om mörkret därute också svept in över min själ och fördunklat den andliga synen. Förgäves sökte jag se den hand, som jag visste höll min, och som ledde mina steg längs den töckenhöljda, branta och svåra lidandesvägen. Med sorg i hjärtat frågade jag: 'Varför handlar Herren på detta sätt med sitt barn? Varför får jag så ofta känna denna bittra och svidande smärta? Varför tillåter Han denna långvariga svaghet hindra mig från att, såsom jag så gärna ville, tjäna Hans ringa vittnen? Dessa oroliga frågor blevo hastigt och på ett egendomligt språk besvarade. Men ingen tolk behövdes, viskningen i mitt eget hjärta var nog. Stillhet rådde i det lilla rummet, avbruten endast av sprakandet från ekträet, som brann på härden. Plötsligt hörde jag ett ljuvligt sakta ljud, en liten klar ton lik sångfågelns mjuka drill vid mitt fönster.

Vad månne det är, undrade jag. Knappast kan det vara någon fågel, som så här dags och vid denna tid av året sjunger därute. Återigen hörde vi dessa spröda, klagande toner, så ljuva och melodiska och på samma gång så hemlighetsfulla, att de väckte vår förundran. Min vän utropade: 'Det kommer från veden i eldstaden!' Elden frigjorde den musik, som var instängd i djupet av den gamla ekens hjärta. Törhända hade den magasinerat dessa sånger under sin välmakts dagar, då fåglarna lustigt slogo sina drillar på dess grenar, och de milda solstrålarna stänkte sitt guld över dess mjuka grönska. Men sedan dess hade den blivit gammal och hårdnat. Åren hade fogat ring till ring i stammen och förseglat därinne den länge förgätna melodien, tills de rovgiriga eldtungorna nu förtärde dess hårdhet, och lågornas våldsamhet pressade fram ur den en sång och ett offer. Ack, tänkte jag, då bedrövelsernas eld får locka fram lovsånger, då äro vi förvisso renade, och vår Gud blir ärad.

Kanhända liknar någon av oss detta gamla ekträ, kallt, hårt, okänsligt. Vi skulle aldrig ha kunnat sjunga, om icke elden gått över oss och ur vårt inre utlöst toner av förtröstan till Gud och glatt samtycke till Hans vilja. Medan jag låg där försjunken i mina tankar, förkolnade brasan. Min själ hade funnit ljuv hugsvalelse i den lärdom, som på ett så egendomligt sätt givits mig.

'Sjungande i lågorna!' Ja, må Gud hjälpa oss; och skulle detta vara enda vägen till att bringa våra kalla hjärtan i harmoni med Honom, må då ugnen bli sju gånger starkare upphettad än tidigare."