"Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev Herren undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu. Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem." 2 Mos 14: 21-22.

SE, huru fordomdags, då Gud stridde för Israels barn mot den fruktansvärde Farao, själva stormvindarna fingo medverka till deras befrielse ! Än en gång gav Gud ett stort bevis på sin kraft. Han lät en sista vind blåsa, som tillintetgjorde egyptiernas stolta motstånd. Huru underligt, ja, förskräckligt måtte det ej varit för Israels barn att finna sig innestängda av en sådan farlig fiendehär — med det vida, trotsiga havet framför sig, och på båda sidorna de klippiga höjderna, som omöjliggjorde varje försök till flykt, medan natten på orkanens vingar sänkte sig över dem. Det tycktes dem, som om deras befrielse första gången endast skett, för att de nu skulle prisgivas åt en säker död. Gripna av skräck ropade de: "Egyptierna äro över oss."

Då det just såg ut, som om de blivit instängda av fienden, kom den ärofulla segern. Stormvinden gick fram och slog på vågorna, så att vattnet delade sig, och israeliterna tågade framåt genom de stora djupen, medan Guds kärlek vakade över dem.

På bägge sidorna reste sig vattnets kristallmur, skimrande i ljuset av Guds härlighet, och högt ovanför deras huvuden rasade ovädersstormen. Så tågade de hela den natten, och när vid dagningen nästa morgon den sista skaran satt sin fot på den andra stranden, hade stormvindarna också utfört sitt verk. Då sjöngo Israels barn till Herren sången om stormvindarna, som utföra Hans befallningar.

Det randas en dag, då också vi genom Guds stora barmhärtighet skola stå vid glashavet med Guds harpor i våra händer. Då skola vi sjunga Moses', Hans tjänares, och Lammets sång. "Rättfärdiga och rätta äro dina vägar, du folkens Konung." Då skola vi förstå, hurusom stormvindarna fått tjäna till vår frigörelse. Nu förefaller dig denna stora sorg så gåtlik. Då skall du se, huru den hotfulla fienden drevs på flykten under sorgens och fruktans natt.

Nu ser du blott, vad du förlorat, då skall du förstå, att denna förlust frigjorde dig från det onda, som höll på att fjättra dig i sina bojor. Nu ryggar du tillbaka för vindarnas tjut och åskornas mullrande, då skall du se, huru de drevo bort vattnen, som tänkte förgöra dig, och beredde för dig en väg till Guds löftesland.

Förtrösta på Gud i de stormiga tider
och frukta ej bränningens hotande dån!
Se, allt går igenom, det ljusnar omsider,
och molndiger himmel blir strålande klar!
Guds löfte förbliver,
och utgång Han giver,
fast kanske för stunden du utsikt ej har.
— Ludvig