"Efter Herrens tjänare Moses död sade Herren till Josua, Nuns son, Moses tjänare: Min tjänare Mose är död, så stå nu upp och gå över denna Jordan, du med allt detta folk." Josua 1: 1-2.

SORGEN gästade ditt hus och lämnade det tomt. Din första tanke är nu att giva upp alltsammans och i din förtvivlan slå dig ner bland spillrorna av dina forna förhoppningar. Men du törs icke göra det. Du befinner dig i stridslinjen, och avgörandet står för dörren. Att vackla ett ögonblick kan medföra svåra förluster. Genom ditt dröjsmål kunna andra liv taga skada; om dina händer sjunka, skall Guds sak bliva lidande. Icke ens hängivandet åt sorgen får komma dig att dröja.

En framstående general omtalade en gripande händelse ur sin egen erfarenhet under kriget. Hans son var löjtnant vid artilleriet. Divisionen höll på att rycka fram. Den anfördes av fadern. Vid frammarschen över fältet fick han plötsligt syn på en död artilleriofficer, som låg rakt framför honom. Vid första ögonkastet såg han, att det var hans egen son. Hans faderskänslor bjödo honom nu att stanna vid den älskade gestalten och giva utlopp åt sin sorg, men plikten bjöd honom gå framåt. Han tryckte därför blott en varm kyss på de döda läpparna och ilade bort i spetsen för de framryckande soldaterna.

Att otröstligt utgjuta tårar vid en grav kan aldrig återskänka den frånrövade hjärteskatten, ej heller kan någon välsignelse härflyta ur en sådan bedrövelse. Sorgen giver djupa sår. Den inristar outplånligt sin saga i det hjärta, som lider. I själva verket komma vi aldrig över våra stora sorger. Vi äro icke heller desamma, som vi en gång voro, innan sorgen hemsökte oss. Då sorgen på ett rätt sätt mottages och med glatt mod bäres, förmår den göra oss milda, och våra liv bliva fruktbärande. I sanning, de äro fattiga, vilka aldrig lidit och icke bära något sorgens märke. Glädjen, som ligger framför oss, skall skänka sorgen ljus, liksom solstrålarna bryta sig igenom molnen och giva dem sin glans. Gud har ordnat det så, att den rikaste, sannaste hugsvalelse gives oss i uppfyllandet av plikten. Om vi sätta oss ned och ruva över sorgen, skall mörkret blott tätna omkring oss och smyga sig in över vårt hjärta, förvandlande vår styrka i maktlöshet. Men om vi vända mörkret ryggen och gå in i de uppgifter och plikter, som Gud ger oss, skall ljuset bryta fram igen, och vi skola finna förnyad styrka. — J. R. Miller.

Ack, vem har känt det bittraste i smärtan,
som smärtors man? Han fällde också tårar,
berörd av världens och de sinas nöd.
Han känner djupet bäst i vara hjärtan.
Vår gråt Han gråter, och den nöd oss sårar,
är även Hans, som en gäng dog vår död. —

Det finns en glädjens underton i sorgen —
och djupt, harmoniskt bådas stämmor ljuda:
ty glädje är dock sorgens ändamål. —
Han, som för våra själar gått i borgen
och låtit sig i blodig mantel skruda,
vet bäst, att sorgen ger åt anden stål.
— Betty