"Jag släpper dig icke med mindre du välsignar mig. ——— Och han välsignade honom där." 1 Mos 32: 26-29.

JAKOB undfick välsignelsen, icke genom kamp, utan genom att stödja sig på Herren. Fastän hans höft var ur led, och han icke längre förmådde kämpa, gav han likväl icke upp. Han slog sina armar kring den hemlighetsfulle motkämpen och klamrade sig med hela sin tyngd hjälplöst fast vid honom, ända till dess han övervann honom.

Vi segra icke heller i bönen, förrän vi avstå från kampen, ge upp vår egen vilja och i tillitsfull tro slå armarna kring vår Fader. Vad kan för övrigt en svag människa med all sin förmåga rycka till sig ur Allmaktens hand? Kunna vi med våld tilltvinga oss välsignelsen från Gud? Det trotsiga egensinnet har aldrig framgång inför Honom. Det är den Gud hängivna tron som vinner seger och undfår välsignelsen. Det sker icke genom att göra vår egen vilja gällande, utan genom att i ödmjukhet och tillit säga: "Icke min vilja utan din." Vi äro starka i Gud endast i den mån jaget är besegrat och dött. Icke genom att kämpa, utan genom att stödja oss på Herren, bliva vi välsignade. — J. R. Miller.

Nedanstående händelse ur en broders liv visar oss, hurusom Varje själiskt fasthållande vid de synliga tingen kan hindra oss i bönen. Han berättar följande: "Min lille gosse var mycket sjuk. Läkarna gåvo föga hopp om hans tillfrisknande. Jag uppbjöd hela min förmåga att bedja för honom, men hans tillstånd endast förvärrades. Detta varade under flera veckor. En dag iakttog jag honom, där han låg på sin bädd, och jag förstod, att han icke kunde leva länge, om sjukdomen icke tog en annan vändning. Jag sade till Gud: 'O Herre, jag har offrat mycken tid i förbön för min gosse, och han blir dock icke bättre. Nu överlämnar jag honom åt Dig och börjar bedja för andra. Är det Din vilja att ta honom bort så väljer jag den — jag överlåter honom nu helt åt Dig.' Så kallade jag in min hustru och omtalade för henne, vad jag gjort. Hon grät och anbefallde gossen i Guds händer. Två dagar senare fingo vi besök av en trosbroder. Han hade visat stort intresse för vår lille son och offrat mycken tid i förbön för honom. Han sade: 'Gud har givit mig tro för hans tillfrisknande — ha ni tro härför?' Jag svarade: 'Jag har överlämnat honom åt Herren, men jag vill än en gång tala med Honom om saken.' Jag gjorde det också, och under det vi bådo, fick jag tro för gossens tillfrisknande. Från denna stund blev hans tillstånd bättre. Det själiska fasthållandet vid honom i min bön hade varit ett hinder för bönesvaret. Skulle jag fortsatt därmed och vägrat överlåta honom i Guds hand, är jag rädd för, att jag ej haft min gosse hos mig i dag."