"Flöda, du brunn! Ja, sjungen om den." 4 Mos 21: 17.

DETTA var en egendomlig sång och en egendomlig brunn. Israels barn hade färdats över den ofruktbara ökensanden, intet vatten fanns inom synhåll, och de försmäktade av törst. Då talade Gud till Mose och sade: "Församla folket, så vill jag giva dem vatten." Så slogo de sig ned på sanden, togo sina stavar och borrade dem djupt i den brännheta jorden, under det att de sjöngo: "Flöda, du brunn! Ja, sjungen om den." Och se, ett porlande ljud hördes, vattnet forsade fram, fyllde brunnen och rann ut över sanden. Under grävningen av denna ökenbrunn nådde de den dolda källådran därnere i jordens sköte. Huru skön är icke denna bild! Den talar om välsignelsens strömmar, vilka flyta genom våra liv. Genom tro och tacksägelse skola vi nå fram till dem för att få våra behov tillgodosedda i denna världens öde öken.

Huru funno Israels barn källans vatten? Det var genom att tacka och lova Gud. Där på ökensanden stämde de upp trons sång, under det att de med sina stavar grävde brunnen. Där knorrandet endast drager dom över oss, och till och med bönen törhända förfelar målet, skall lovet än i dag för oss öppna källor mitt i hedmarken. Det finns ingenting som är mera behagligt för Herren än lovprisningen. I tacksägelsen finner tron sitt högsta uttryck. Tackar du Gud såsom du borde? Tackar du Honom för de synliga välsignelserna, vilka icke stå att räkna och vågar du också tacka Honom för sorgen, som endast är förklädd välsignelse? Har du lärt dig att på förhand prisa Honom för dagar du icke sett ännu ?

"Lovsjungom Herren, vår förlossare och Gud!
Från våra hjärtan stige våra läppars ljud
till Herren, som oss hjälper i all nöd!
Han är vår klippa och vårt stöd i liv och död:
Högtlovad vare Herren!"