"Jag tänker på forntidens dagar, på år, som längesedan hava gått:" Ps 77: 6.

JAG har läst någonstädes om en liten fågel, som aldrig i det fulla dagsljuset sjunger just den melodi hans herre önskar höra. Visst kan han låta några toner ljuda då och då, men först när buren är täckt, så att morgonens stråle ej finner väg ditin, stämmer han upp sin sång med full hals. Så finns det också många Guds barn, vilka aldrig lärt sig sjunga, förrän de mörka skuggorna fallit över vägen. Sagans näktergal slår sina jublande drillar med bröstet tryckt mot en törntagg. I natten hördes änglasången. Vid midnattstiden ljöd anskriet: "Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom." Det är i sanning tvivel underkastat, om det någonsin är möjligt för en "människa att lära känna Guds kärlek i all dess rikedom och i dess förmåga att fullkomligt tillfredsställa och hugsvala hjärtat, förrän de svarta skyarna sänkt sig däröver. — Ljuset träder fram ur mörkret, dagen föds ur nattens sköte.

James Creelman förtäljer i ett av sina brev från Balkanstaterna följande: "Under denna minnesvärda resa fick jag se, att rosenessensen, som tillhandahålles över hela världen härstammar från Balkanbergen. Och vad som föreföll mig mest intressant var, att rosorna böra plockas under nattens mörkaste timme. Plockerskorna begynna sitt arbete klockan ett och sluta klockan två. I första hand syntes mig detta vara gammal vidskepelse; men jag tog närmare reda på detta mysterium och erfor, att den vetenskapliga undersökningen givit vid handen, att fyrtio procent av rosendoften förflyktigas i dagsljuset."