"Människorna se icke ljusskenet, som döljer sig bakom molnen." Job 37: 21 eng, övers.

VILKEN viktig uppgift ha ej molnen, och i vilken stor tacksamhetsskuld stå vi ej till dem för mycket av det sköna, som finns i världen! Den blå himlen, som välver sig så klar över Italiens jord, kan icke ersätta de växlande tunga skyarna. Dem förutan skulle jorden snart förvandlas till en ödemark. — Också människolivet äger sin molnhimmel, som skänker skugga och vederkvickelse. Understundom kunna molnen hopa sig över oss och hölja hela tillvaron i djupt mörker. Men varje molnsky gömmer dock på ljus. "Min båge sätter jag i skyn." Skulle vi blott se molnen från andra sidan, där de likt långa alpkedjor bada i det ljus, vilket nu skyms för våra blickar, skulle vi gripas av förundran över deras strålande prakt. Men vi se dem här nedifrån. Vem kan beskriva den klara strålglans, som däruppe från dem utströmmar till höjder och dalar och återkastas från varje topp? Dricker icke varje regndroppe in hälsogivande ämnen, som sedan gjutas ned över jorden?

Kära Guds barn, ack, att du blott kunde se dina sorger och bedrövelser från den andra sidan, se dem, sådana de äro i den himmelska världen, där din plats är i Kristus, i stället för att nu betrakta dem sådana de te sig från jorden. O, att du såge, hur de stråla i lysande färgprakt i det sken, som utgår från Kristi ansikte till ett skådespel för himmelens invånare. Då skulle du föga fråga efter de djupa skuggor de kasta över tillvarons bergland. Kom även alltid ihåg, att skyarna förjagas av Guds friska vindar.

I evighetens ljus — o, må jag se de
steg, som jag för varje dag bör taga,
och spåra uti allt den hand, som vill
allt närmare till sig mitt hjärta draga;
den motgång, som vill tynga mig till jord,
må bliva mig ett himmelskt lystringsord.

I evighetens ljus — hur krympa de tillsammans,
bördorna som här mig trycka; vad nu kan
synas mig så svårt och tungt är kanske just
till slut den största lycka. När paradisets
port en gång jag når, helt visst
för bördorna jag tacka får.

I evighetens ljus — hur smått det blir
som annars här på jorden stort kan vara,
och guldet bleknar för den glans, som där
skall alltings rätta värde uppenbara.
Vad gäller jordisk ära för Guds tron,
där Lammets ära fyller varje ton?

När sist jag står i evighetens ljus,
och jordens sorgedagar gått till ända,
hur skall jag icke då med salig fröjd
min tanke och min blick tillbaka vända
och prisa Gud, att re'n bland jordens grus
jag vandra fick i evighetens ljus.