"På denna samma dag — som Gud hade tillsagt honom." 1 Mos 17: 23.

DET finns bara ett sätt att lyda, och det är att lyda ögonblickligen. Att dröja är olydnad. Varje gång Gud möter oss med ett uppdrag, vill Han ingå ett förbund med oss. Utföra vi uppdraget, skall också Han å sin sida giva oss en särskildvälsignelse. Lydnaden kräver av oss, att vi i likhet med Abraham hörsamma Guds röst "på denna samma dag". Men ofta uppskjuta vi med att utföra uppdraget för att någon gång senare, så gott vi kunna, göra det. Detta är visserligen bättre än fullständig uraktlåtenhet; men i bästa fall blir resultatet svagt och ofullkomligt. Det som sent göres, kan aldrig medföra den fulla välsignelse, som Gud avsett och som skulle blivit följden, om vi lytt genast. Huru sorgligt är det icke att genom förhalning av tiden gå miste om välsignelsen och därtill stå med skuld både inför Gud och vår nästa. "På denna samma dag", är det uttryck, som i 1 Moseboken används för ordet nu.

Luther säger, att en verkligt troende människa korsfäst frågan "varför". Hon lyder utan invändningar. Hon hör icke till dem som för att alls kunna tro måste se tecken och under. "Jag vill lyda utan att fråga."
Lydnaden är trons frukt; tålamodet dess blomma.

"Han bad mig föra ett budskap.
Jag svarade: 'Hinner ej nu!
Sänd någon, som står där ledig,
eller vänta en stund ännu!'
Jag tror helt visst, att Han redde sig;
men litet skamsen jag kände mig.

En dag behövde jag Herren,
behövde Hans hjälp i nöd.
Han svarade ej ett ord ens,
men djupt i min själ det ljöd:
'Jag har så många att bistå nu;
sök annan hjälp — eller vänta du!'

Och har min Herre ett uppdrag,
jag lämnar nu allt så glad.
Jag skyndar att fylla Hans önskan,
min egen kan vänta en dag.
Den ringa syssla Han giver mig,
den vill jag göra så gladelig."