"Men Abraham stod ännu kvar inför Herren." 1 Mos 18: 22.

DEN som är Guds vän kan träda inför Gud för att föra andras talan. Måhända tycka vi, att Abrahams jättelika tro och nära vänskap med Herren ligga helt utom räckhåll för våra små resurser. Var icke försagd, Abraham var stadd i utveckling på samma sätt som vi. Han gick framåt steg för steg utan att taga stora språng. Den människa, som blivit hårt prövad och vunnit seger, måste ännu genomgå utomordentliga trosprov. De kostbaraste ädelstenarna bliva mest utsatta för slipning, den hetaste elden prövar de dyrbaraste metallerna. Abraham hade aldrig erhållit namnet "trons fader", om han icke blivit prövad till det yttersta. Läs 1 Mos 22: 2.

"Tag din son Isak, din ende son, som du har kär." Betrakta honom, där han vandrar upp till Moria berg, tuktad och slagen, med ett spörjande men dock undergivet hjärta. Se honom gå där med den älskade sonen vid sin sida, redo att offra honom på befallning av den Gud, som han troget tjänat och älskat. Huru förödmjukade känna vi icke oss med alla våra varför inför detta. Låt oss lägga åsido alla tvivelsjuka förklaringar till denna sällsamma scen!
Den skulle tjäna till läxa för kommande tidsåldrar. Änglarna hade sina blickar riktade på den. Skall denne mans tro bestå provet och bliva Guds folk genom tiderna till hjälp och styrka. Skall det genom honom bli uppenbart, att den orubbliga tron alltid får uppleva att Gud är trofast? Så skedde; och när tron ärofullt bestått sitt sista prov, då visade sig Herrens ängel. Det var Herren Jesus, Jehova. Denne, genom vilken alla Guds löften fått sitt "ja" och "amen". Han sade: "Nu vet jag, att du fruktar Gud. Du har givit ett yttersta bevis på din tro till mig. Jag litar också på dig. Du skall vara min vän och jag skall välsigna dig och göra dig till en välsignelse."

Så har det varit och på samma sätt förblir det. "De som låta det bero på tro bliva välsignade tillika med Abraham, honom som trodde."