"Jag ser nu fyra män, som gå lösa och lediga inne i elden." Dan 3: 25.

ELDEN hindrade dem icke från att röra sig. De vandrade mitt inne i den. Den blev för dem det medel, som förde dem mot målet. Kristi ord lär oss icke, att vi bli befriade frän lidandet, utan att vi frigöras därigenom.

Herre, säg till min själ, då skuggorna lägra sig, att jag blott befinner mig i tunneln. Den trösten är mig nog, att allt en dag skall bliva väl. De säga mig, att jag en gång skall stå uppe på Oljeberget, belyst av uppståndelsemorgonens härlighet. Men jag beder Dig, o Fader, om någonting ännu mer, låt mig via Golgata ledas dit upp. Låt mig förstå, när livets skuggor falla tunga, att jag blott färdas genom den alle som för mig till fadershemmet. Och om vägen är ansträngande, så är det, emedan huset ligger på höjdem. Lidandet skall icke förmå göra mig något ont, fastän jag befinner mig mitt inne i elden. — George Matheson.

Varje steg av vägen går Han med dig,
varje smärtebägarns droppe vet Han av,
varje törne, som din panna stinger,
varje suck från vaggan till din grav.
Allt Han väger, mäter, räknar — allt!
Intet sker dig, det Han ej befallt.

Varje själ, som himlens hamn skall hinna,
har sin "Via Dolorosa" tung att gå,
sitt Getsemane att genomkämpa,
har sin tid att uti elden stå,
har sitt Golgata med korsets död,
har sin del av syndens bittra nöd.

Glöm dock ej i provets heta stunder,
att sitt svaga lamm är Herden när,
att till fadershuset äldste Brodern
längtar samla sina syskon kär,
och att kort är nödens bittra tid,
men ovansklig, evig himlens frid!
Sten.