"Och Han framställde för dem en liknelse för att lära dem, att de alltid borde bedja utan att förtröttas." Luk 18: 1.

I VÅRT böneliv finns en frestelse mer vanlig än någon annan: frestelsen att giva upp. Vi begynna bedja för en viss sak, vi framlägga vår bön under en dag, en vecka, en månad. Men då vi ej få något bestämt svar, tröttna vi och sluta helt enkelt upp med att bedja. Detta ger bönen banesåret. Det är snaran för mången bedjare, som begynt bedja men sedan icke hållit ut i bön. Ett sådant förfaringssätt är ödeläggande på alla livets områden. Den man, som fått till vana att börja ett arbete utan att slutföra det, är dömd att misslyckas. Den människa, som börjar bedja om något, men icke fortsätter tills svaret kommit, är under samma dom. Ätt giva upp är att misslyckas. Misslyckandet alstrar försagdhet. Genom trolöshet i bönelivet hämmas all annan framgång.

Men någon frågar: "Huru länge skall man då bedja? Komma vi ej slutligen därhän, att vi få upphöra att framlägga vår anhållan för att låta den vila i Guds hand?"
Det finns blott ett svar. Bed ända tills det du fått det du bett om, eller tills du i ditt hjärta erhållit visshet om att du skall få det.

Endast då vi nått någondera av dessa ställningar, våga vi upphöra att vara påträngande, ty bön är icke blott åkallan av Guds namn utan även strid mot satan. Och eftersom Gud använder vår bön som en mäktig faktor för att segern skall vinnas, måste Han och icke vi, avgöra stunden, då vi få sluta upp att bedja. Därför våga vi ej upphöra, förrän svaret har kommit, eller förrän vi mottagit förvissning om att det skall komma. I förstnämnda fall upphöra vi att bedja, emedan vi se, i det andra fallet, emedan vi tro, och denna hjärtats tro är lika viss som den syn som ögat skådar. Det är nämligen tro från Gud, ja, än mer, Guds tro uti oss.

Allteftrsom vi leva detta böneliv skola vi få erfara detta och känna igen den av Herren givna vissheten i hjärtat. Vi skola förstå, när vi böra vila stilla, och när vi böra upprepa vår begäran, tills den beviljats oss.
Dröj inför löftet, till dess Gud där möter dig. Det är på löftets mark Han städse nalkas dig.