"Men det skall ske, att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst (befriad, eng övers)." Joel 2: 3.

VARFÖR åkallar jag icke Hans namn? Varför löper jag i väg till grannarna, fastän Gud är så nära och vill höra mitt svagaste böneljud? Varför sätter jag mig ned och uppgör planer och söker finna utvägar? Varför icke med detsamma kasta både mig själv och min börda, på Herren? Den bäste löparen ilar framåt. Varför löper jag icke direkt till den levande Guden? Förgäves skall jag av någon annan vänta hjälpen. Av Herren skall jag få den. Hans gudomliga "skall" borgar därför.

Jag behöver icke fråga, då jag åkallar Herrens namn, om löftet gäller mig. Orden "var och en" är mycket omfattande, de famnar alla. Uttrycket "var och en" innesluter också mig, ty det åsyftar varje själ, som åkallar Herren. Jag vill därför lyda uppmaningen i texten och genast åkalla Herrens härliga namn, åkalla Honom, som givit ett så rikt och stort löfte.

Jag är i djupt trångmål och kan ej finna någon utväg. Men det är icke heller min sak. Han som givit löftet, har medel och vet råd att uppfylla det. Det tillkommar blott mig att lyda Hans befallning och icke bestämma över Hans rådslag, jag är Hans tjänare och icke Hans rådgivare. Jag åkallar Honom, och Han svarar mig. — C. H. Spurgeon