"Herren har ställt sin tron i himmelen och hans konungavälde omfattar allt." Ps 103: 19.

EN tidig vårdag, då jag just stod i begrepp att gå ut genom dörren, svepte en stormil från öster om knuten — trotsig och obarmhärtig, våldsam och bitande — sändande framför sig ett moln av damm. Jag skulle just taga nyckeln ur låset, då jag halvt otåligt sade: "Jag önskar vinden ville" — jag ämnade tillägga "vända sig", men jag hejdade mig, så att orden aldrig kommo över mina läppar.

Då jag sedan fortsatte min väg meddelades mig härigenom en lärdom. En ängel med en nyckel i handen kom till mig och sade: "Min Mästare hälsar dig och ber mig lämna dig denna." "Vad är det?" sporde jag undrande. "Vindarnas nyckel", svarade ängeln och försvann.

Nu äntligen skulle jag bli lycklig. Jag ilade upp till kullen varifrån vindarna kommo, och ställde mig med ansiktet mot grottorna. — "Nu skall jag åtminstone göra slut på östanvinden, så att den ej längre kan plåga oss", ropade jag, i det jag kallade på denna ovänliga vind och låste in den, allt medan jag hörde, hur den ekade genom hålorna i berget.

"Vad skall jag nu välja i stället?" frågade jag mig själv och såg mig omkring. "Sunnanvinden är så behaglig", och jag tänkte på lammen och alla späda varelser och på blommorna, som just börjat slå ut i häckarna. Men då jag stack nyckeln i låset, brände jag handen. "Vad gör jag?" ropade jag. "Vem vet, vilken olycka jag drar över oss? Huru kan jag förstå, vad fälten nu behöva! Tiotusen onda ting kunna bli följden av min dåraktiga önskan."

Förbryllad och skamsen såg jag upp och bad, att Herren igen ville sända sin ängel för att hämta nyckeln. För min del lovade jag att aldrig mera vilja ha den. — Men se, Herren själv stod där vid min sida. Han räckte ut sin hand för att taga nyckeln. Då jag lade den Hans hand såg jag, att den vilade mot de heliga sårmärkena. Det gjorde mig ont, att jag någonsin kunnat knota mot Honom, som bär dessa heliga märken. De vittna om Hans kärlek till mig.

Sedan tog Han nyckeln och fäste den vid sitt bälte. "Är det Du, som bär vindarnas nyckel?" frågade jag. "Ja, mitt barn", svarade Han milt. Och se, där äro alla nycklarna till mitt liv. Han såg min undrande blick och sporde: "Vet du icke, mitt barn, att mitt konungavälde omfattar allt?" "Allt, min Herre!" genmälde jag. "Då kan det icke vara nyttigt för mig att klaga över något." Han lade sin hand ömt på mig. "Mitt, barn", sade Han, "din enda trygghet ligger i att älska, förtrösta på mig och lova mitt namn."