"Det rådde tystnad, och jag hörde en stilla röst." Job 4: 16, eng övers.

FÖR ett tjugutal år tillbaka lade en vän i min hand en liten bok, som hette "Sann frid". Den var ett gammalt medeltida vittnesbörd och innehöll blott en enda tanke, och det var den, att Gud väntade i djupet av min varelse att få tala med mig, om jag blott ville bli stilla, så att jag kunde höra Hans röst. Jag trodde detta var en ganska lätt sak och började så att hålla mig stilla. Men jag hade ej mer än begynt, då en fullkomlig avgrundskör av röster nådde mina öron, tusentals larmande röster utifrån och inifrån, så att jag ej kunde höra något annat än deras buller och skri. Några av dem härstammade från mig själv: de voro mina egna frågor, mina egna omsorger, mina egna böner. Andra voro ingivelser av frestaren och världens vimmel. Aldrig förut tycktes det ha funnits så mycket att utföra, att säga, att tänka på, och åt alla håll slets och drogs jag och hälsades med höga utrop och outsäglig oro. Det tycktes nödvändigt för mig att lyssna till några av dem, men Gud sade: "Våren stilla." Och när jag lyssnade och så småningom lärde mig att sluta mina öron för alla ljud, fann jag efter någon tid, att när de andra rösterna upphörde, eller jag upphörde att lyssna på dem, var det en stilla, mild röst, som i djupet av min själ började tala med outsäglig ömhet, kraft och tröst. När jag lyssnade, blev den för mig bönens röst, vishetens röst, pliktens röst; och jag behövde ej tänka så ivrigt, eller förtrösta så ivrigt, ty den stilla rösten av den helige Ande i mitt hjärta var Guds bön i min själs fördolda djup, var Guds svar på alla mina frågor, var Guds liv och kraft för själ och kropp och blev summan av all kunskap, all bön och all välsignelse; ty det var den levande Guden själv såsom mitt liv och mitt allt.

Det är sålunda vår ande dricker in den uppståndne Herrens liv — likt blomman, som under nattens skuggor druckit in daggens kyliga, klara droppar — så att vi sedan kunna gå framåt i livets strider och plikter. Men liksom daggen aldrig faller under stormiga nätter, så komma aldrig Hans nåds daggdroppar till en orolig själ. — A. B. Simpson