"Vi sågo där och jättarna." 4 Mos 13: 34.

JA, DE sågo jättarna, men Kaleb och Josua sågo Gud! Tvivlarna säga: "Vi kunna icke draga upp." De återigen som tro, säga: "Låt oss draga ditupp och intaga det, ty förvisso skola vi bliva det övermäktiga." — Jättarna betyda stora svårigheter, och det finns gott om dem allestädes. Vi finna dem i våra hem, i våra församlingar, i det sociala livet, ja i våra egna hjärtan, och vi måste övervinna dem, annars komma de att förtära oss, såsom Kanaans jättar, i enlighet med vad fordom för Israels barn omtalades, skulle ha gjort. Trons män sade: "De skola bliva såsom en munsbit för oss." Med andra ord: genom att besegra dem skola vi bliva starkare, än om där alls icke funnits några jättar att besegra. — Faktum är, att om den övervinnande tron saknas, skola vi bliva förtärda av jättarna på den väg, där vi gå fram. Låt oss se till, att vi i likhet med dessa trons män äga trons ande. Då skola vi skåda Gud, och Han skall draga försorg om våra svårigheter.

Det är på pliktens väg vi möta jättarna. Då Israels barn drogo framåt, visade de sig för dem. När de vände tillbaka till öknen, syntes de icke mer. Man har i allmänhet den uppfattningen, att Guds kraft i en människas liv lyfter henne upp över strider och trångmål. Men faktum är, att Guds kraft åstadkommer kamp och strid. Man kunde ha tänkt sig, att Paulus på sin stora missionsresa till Rom genom någon försynens mäktiga skickelse skulle ha blivit buren över stormens raseri och fiendernas ondska. Men så skedde icke, utan det var tvärtom en lång, oavbruten kamp mot förföljande judar, häftiga oväder, giftiga ormar och alla jordens och helvetets makter. En gång blev han med knapp nöd räddad genom att med tillhjälp av en planka simmande taga sig fram till ön Malta och undslapp sålunda en grav i havet. — Var detta tillstatt av Gud, som har all makt? Ja det var det. Paulus omtalar för oss, att då han mottog Herren Jesus Kristus såsom kroppens liv, uppstod omedelbart en allvarlig strid. I själva verket upphörde den aldrig; trycket fortfor besländigt. Men ur allt detta framgick han segerrik genom den kraft, som gavs honom från Herren. Det språk han använder härom är mycket målande: "Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro rådvilla, dock icke rådlösa; vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna till marken, dock icke förlorade. Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu liv skall bliva uppenbarat i vår kropp.''

Vilken oavlåtlig, rastlös kamp! Det är omöjligt att på vårt språk återgiva detta bibelställe så verkningsfullt, som det framställes på grundspråket. Vi ha här fem olika bilder. Den första giver oss föreställningen om en skara fiender, som tränger på från alla sidor, dock utan att krossa honom, emedan en himmelsk polis banar vägen jämnt så mycket, att han kan komma igenom. Den ordagranna översättningen skulle lyda: "Vi äro trängda på alla sidor, dock icke krossade." — Den andra bilden föreställer en man, vars väg synes fullständigt tillstängd, och likväl har det lyckats för honom att tränga sig igenom. Han får tillräckligt ljus för att kunna se nästa steg. Den reviderade engelska översättningen lyder: "Rådvilla, dock icke misströstande." En annan översättare återger det ännu mer ordagrant: "Utan väg, dock icke utan en biväg." — Den tredje bilden visar en förföljande fiende, men Paulus är icke lämnad allena, den gudomlige Försvararen står vid hans sida. Vi citera återigen den nyss omtalade översättaren: ''Förföljda, dock icke övergivna." — Den fjärde bilden är ännu mer livfull och talande. Fienden har hunnit fatt honom, slagit honom och stött honom till marken. Men det är icke dödsstöten han fått, han förmår resa sig på nytt. Det kunde översättas: "Slagna till marken, dock icke besegrade." Men kampen blir intensivare. Nu ser det ut som skulle han möta själva döden. "Alltid bär vi Jesu dödsmärken på vår kropp." Men han dör likväl icke, ty "Jesu liv" uppenbaras i honom, och genom detta liv fortsätter han att leva, tills hans livsverk är fullbordat.

Orsaken, varför så många icke få uppleva gudomlig helbrägdagörelse, är, att de vilja ha allt utan någon som helst kamp. Då det uppstår kamp och kampen håller i sig, bliva de missmodiga och giva upp alltsammans. Hos Gud finnes intet, som icke skulle vara värt kamp och möda. Intet gottköpskram bjudes ut på den himmelska marknaden. Vår återlösning kostade Gud allt, vad Han hade att giva; och allt, som är värt att äga, har ett högt pris. Nöd och trångmål äro själva skolan för tron och karaktären, och skola vi höja oss över den mänskliga kraften för att i våra dödliga kroppar få erfara det gudomliga livets kraft, sker detta genom en långvarig kamp, som vi med rätta kunde kalla födslovåndorna till det nya livet. Detta är, vad som bildligt framställes genom busken, som brann utan att förtäras, eller genom den syn man såg i Uttolkarens hus. Där syntes en eldsflamma, som icke ville slockna, fastän en demon oupphörligt öste vatten över den. Orsaken var, att längre bort stod en ängel som göt olja över elden, så att den hölls brinnande.

Kära lidande Guds barn, du skall icke komma på skam, om du blott vågar tro, står fast och vägrar att bliva övervunnen.