"Ty vad betyder det, om några av dem blevo trolösa? Kan då deras trolöshet göra Guds trofasthet om intet?" Rom 3: 3.

JAG anser, att jag under rubriken ren otro kan hänföra mången sorg i mitt liv. Hur lycklig skulle det ej göra mig, om jag städse trodde, att allt det gamla är förlåtet, den innevarande stunden mättad med kraft och framtiden upplyst av ett hopp, som vilar på eviga verkligheter! Dessa verkligheter äro icke beroende av min sinnesstämning, de vackla icke, fastän jag i otro tvivlar på löftet, utan de stå fasta såsom bergen och genomskära evighetens lufthav med sina toppar, som skimra likt pärlor, medan de i sin outgrundlighet vila på urtidens klippa. Mont Blanc förvandlas varken till en drömbild eller en dimma, därför att en alpbestigare vid dess brant gripes av svindel.

Är det underligt, att vi icke få något, då vi i otro tvivla på Guds löften? Icke såsom skulle tron i sig själv kunna arbeta sig till eller bli förtjänt av bönesvaret, men Gud har bestämt tron till att vara ett villkor för mottagandet, och givaren är suverän i sin rätt att välja sättet för gåvans undfående. —

Otron säger: "Huru kan detta ske?" Den är full av "huru". Tron däremot har ett enda stort svar på tiotusen "huru", och detta svar är — Gud.

Ingen man eller kvinna uträttar på kort tid så mycket, som då han eller hon beder. Man har sagt och dessa ord äro i full överensstämmelse med Herren Jesu Kristi hela undervisning om bönen — att om det skulle uppstå en man, som absolut trodde på Gud, skulle världshistorien bli förändrad. Vill icke du vara den mannen genom Guds, vår Faders, vilja och ledning?

Bön utan tro urartar till en meningslös vana eller ett själlöst hyckleri. Trons bön bringar Allmakten att bevilja vår anhållan. Det är oss bättre, att vi icke bedja, förrän hela vår varelse står i harmoni med bönens väsen. Då den verkliga bönen uttalats, säga jord och himmel, forntid och framtid sitt "amen" därtill. Det var på detta sätt Kristus bad.